Tankar om det mesta och ingenting

Att spela den vanlige killen

2009-08-03T04:16:00.001-07:00

Många av dagens största skådespelare får mycket cred för att de kan gestalta udda karaktärer med alla möjliga slags handikapp. Jag har tappat räkningen över antalet gånger som Sean Penn har blivit Oscarsnominerad för att han spelar någon slags vaktmästare med en allvarlig hjärnskada, som längtar efter kärlek och bekräftelse.

Jag är av den bestämda åsikten att det är mycket svårare att gestalta en helt vanlig människa, utan handikapp och åkommor. Ju närmre den egna personligheten man kommer, desto svårare blir det att agera trovärdigt.

Jag hade nästan givit upp hoppet om att få se en helt vanlig kille på film. Jag hade tittat igenom varenda fransk prettofilm jag kunde hitta, utan att bli tillfredställd. Det visade sig senare att lösningen fanns i den svenska filmindustrin. Närmare bestämt i vuxenfilmens magiska värld.

I klippet nedan ser vi en helt vanlig kille som råkar ut för ett jättevanligt problem. Killen spelas av skådespelaren Samson, och problemet han ställs inför är en förarglig P-bot. Aldrig tidigare i filmens historia har vi kommit närmre den vanliga människan. Han som är precis som du och jag. Och med en penis som liknar en rymdfärja.

Lägg märke till den närvaro och känsla som Samson visar upp. Sådant kan man inte träna sig till. Det är ett resultat av ren och skär talang.

Tips till Ryan Air

2009-07-06T15:13:00.000-07:00

Jag läste i dag att Ryan Air funderar på att bygga in ståplatser på sina flygplan. Det har även kommit fram förslag om att man ska ta betalt av folk som vill använda toaletten.

Medan andra samhällsdebattörer rasar och oroar sig för att folk som har det sämre ställt i framtiden måste stå upp och vara konstant bajsnödiga på väg till sin weekend i London, ser jag helt andra möjligheter för Ryan Air att utveckla sitt koncept. Varför inte införa vissa tortyrmoment på planet som man kan få betala för att slippa?

Man skulle kunna ha marsvin som biter folk i tårna, Smurfhits 4 –Smurfarna tolkar Markoolio- på högsta volym, håriga tyska män som snarkar och somnar mot din axel, tvinga folk att dricka juice ur Lasse Åbergs Musse Pigg-glas, eller varför inte stoppa in tandpetare under resenärernas naglar. Jag skulle lätt betala 200 spänn extra för att slippa ”tandpetare-under-naglarna-programmet”, utöver de 1900 spänn jag redan betalt extra för att få ta med min bok, min klocka och mitt könsorgan.

Gammal-tant-i-kassan-Index

2009-06-16T08:49:00.001-07:00

I förmiddags var jag på mataffären ”Matpressen” efter ett tandläkarbesök. Jag råkade då ut för något som blev grunden för en, i allra högsta grad, vetenskaplig undersökning.

När jag skulle betala hade Matpressen två kassor öppna. I den ena kön stod ett ungt par som höll på att storhandla inför en fest och hade en hel kundvagn full med godsaker. I den andra kön stod två gamla tanter. Den ena tanten hade ett typiskt ”gammal-tant-plåster” på högerhanden. Jag fick panik när jag såg dessa två köer och drabbades av extrem beslutsångest.

Men istället för att lägga mig ned på golvet och gråta okontrollerat, bestämde jag mig för att göra en empirisk studie av hur många vanliga kunder en gammal tant motsvarar i ren kötid.

I min studie gjorde jag antagandet att en fullastad kundvagn motsvarar ungefär fyra vanliga kunder.

Den första tanten hade ca 8-10 klassiska tantvaror. Kiwifrukt, ett litet paket Arlamjölk, Mentos, Bridgeblandning etc. Betalningsprocessen fortlöpte ganska smärtfritt fram till dess att hon började gräva i sin börs efter gamla mynt. I vanliga fall hade jag fått spel, men denna gång blev jag glad eftersom hon agerade precis som gamla tanter brukar göra i affären, och således blev min undersökning mer trovärdig. När den första tanten hade passerat hade ca 80 % av den fulla kundvagnen registrerats i den andra kassan.

När det var dags för den andra tanten, hon med plåstret, tog det otroligt mycket längre tid. Hon stod i cirka två minuter och tjafsade med den bittra kassörskan om en utgången rabattkupong. Återigen en klockren bekräftelse av tant-i-kassan-sterotypen. När den andra tanten hade betalat, och det var min tur att betala, hade paret med den fullastade vagnen varit ute ur butiken i två minuter.

Summan av kardemumman är alltså att två tanter motsvarar fem till sex vanliga kunder i en kassakö. Detta kan vara värt att tänka på när man står där och ska välja.

Jag tog mig friheten att ta fram ett eget tant-i-kassan-index.

Tant som står och letar mynt – 2,3 vanliga kunder
Tant som försöker använda utgången rabattkupong – 2,6 vanliga kunder
Tant som betalar med rabattkupong, men som har tagit fel vara och bråkar med kassören/kassörskan om detta i 6 minuter – 5 vanliga kunder
Tant som vill prata – 2 vanliga kunder
Tant från öststat – 1, 5 vanlig kund
Tant med betalkort som glömt kod – 3 vanliga kunder
Tant som ser sur ut – 2,3 vanliga kunder

Jag älskar gamla tanter och är inte sur på dem för att de tar längre tid på sig. Jag vill med denna studie sprida ett budskap och öka förståelse bland människor, som kanske kan leda till att tanter och folk lär sig leva i harmoni med varandra.

En uppmaning till Annika

2009-06-03T08:01:00.001-07:00

När jag kom hem från jobbet en kväll i förra veckan satte jag på Tv4 och hamnade mitt i tv-programmet Lotto, med Annika Duckmark (hon som en gång i tiden vann Fröken Sverige och sedan trotsade all logik genom att gifta sig med Thomas Brolin). Annika Duckmark har varit programledare för Lotto i ganska många år nu om jag inte minns fel. När jag satt och tittade på hur Annika presenterade de små bollarna med siffror på, började jag fundera på om Annika verkligen är lycklig i det hon gör. Jag menar, Lotto är ju någonting som skänker glädje till en del människor, i alla fall de människor som vinner pengar, men jag undrar om Annika någonsin får någon uppskattning för det hon gör. Kommer producenterna någonsin fram till Annika efter en sändning och high-fivar henne och säger ”shit vad bra du sa ’boll nummer sju’ ikväll”? Fixar Thomas någonsin till en romantisk middag för henne när hon kommer hem från Lottodragningen och säger ”Gud Ankan jag har aldrig sett dig så glödhet som du var idag! Du gjorde lottospel till en enda lång orgasm för mig! Skål för oss!”

Vad är det egentligen som gör människor lyckliga på jobbet? De flesta brukar svara ”ansvar”, ”bekräftelse” eller ”personlig utveckling”.
Hur långt har Annika kommit sedan första dagen på Lotto? Har hon fått utökat ansvar? Får hon hjälpa till att tvätta bollarna mellan programmen? Får hon låna med sig bollarna hem ibland och visa upp för folk som vill se?

Jag skulle vilja uppmuntra Annika att söka ett nytt jobb. Är verkligen den tristess som Lotto onekligen måste innebära ett rimligt pris att betala för att vara i den yttersta kanten av vad vi kallar ”medievärlden”. Kom igen Annika. Du är bättre än så här. Gör något som gör dig lycklig på riktigt!

Ett brev till Toffifee

2009-05-22T16:00:00.000-07:00

Jag råkade ut för tillfällig tristess under halvtimme på jobbet idag. Jag kom då på att jag skulle skriva ett klagomål till företaget Storck, som tillverkar godiset Toffifee. Jag undrar om de svarar..

Hej Toffifee

Mitt namn är Fredrik och jag har under en längre tid varit ganska nedstämd. Jag har försökt flera sätt att komma ur min svacka men ingenting har hjälpt. Allt har känts hopplöst. En dag för tre veckor sedan fick jag syn på er reklam på tv. Ni visade en härligt tyskproducerad video av delikatessen Toffifee. Familjen i reklamen verkade ha en trevlig stund och alla skrattade. I slutet av reklamen hördes en röst säga ”man har så kul med Toffifee!” För mig som har haft allt annat än kul på sistone kändes det som att få en vinstlott skickad till sig av en avlägsen släkting. Eftersom jag provat allt för att komma ur min depression och hittills inte lyckats, blev beskedet att det fanns en lösning, i form av små små chokladbitar med någon sorts nötter i, ett skäl till uppryckning. Nyheten i sig gjorde mig faktiskt gladare än jag varit på många år.

Dagen efter gick jag till närmsta Pressbyrå och inhandlade 10 paket Toffifee. Jag städade lägenheten och bjöd in två vänner till fest. När gästerna kom hälsade jag artigt och bad dem sitta ned. Jag ställde sedan fram tre askar Toffifee på bordet. Kvällen fortlöpte utan att något spektakulärt hände och en objektiv observatör skulle nog ha sagt att den inte var speciellt kul.

Min fråga till er är: hur kan ni marknadsföra er produkt som något som gör att människor har kul? Hur har ni kommit fram till detta? Hur kan något som enbart påverkar våra smaklökar överhuvudtaget ha någon koppling till hur kul vi har? Är det inte bättre att säga att den är god?

Tacksam för svar

En besviken kund

Lindas kärleksbarn

2009-05-20T01:48:00.000-07:00

Igår kväll såg jag årets kanske viktigaste nyhet i Aftonbladet. Linda Rosing är gravid. Linda själv kommenterade nyheten på följande sätt ”vi väntar vårt första kärleksbarn”. Till Lindas försvar ska jag säga att det är mycket svårare att uppfatta ironi i text än i tal, så hon kan ha använt begreppet kärleksbarn på ett ironiskt sätt, men det som får mig att tvivla är det faktum att hon refererar till det stackars ofödda fostret som ”kärleksbarnet” flera gånger i texten.

Kärleksbarn är ett fruktansvärt ord som inte bör användas alls i det svenska språket, allra minst av Linda Rosing. Det är ungefär som att använda frasen ”Carpe Diem” och mena det. Kärleksbarn föds aldrig av föräldrar som använder ordet kärleksbarn, och dagen fångas aldrig av människor som säger att det viktigaste i livet är ”att fånga dagen”. Jag undrar om Linda kommer referera till lille Brandon, 4 år som gör round kicks på sina dagispolare, som sitt kärleksbarn. Kommer hon att säga ”kom hit nu mitt kärleksbarn!” till Brandon när han är 7 och står och skriker i en affär? Kommer hon att säga ”åh gud varför skaffade jag ett kärleksbarn för?!” när Brandon är 14 och för första gången har boffat tändargas?

Jag tycker straffet för att använda ordet kärleksbarn borde vara att alltid tvingas använda det när man pratar om sina barn, även när de är vuxna, alternativt att bli skjuten upprepade gånger med armborst. Det är bara att välja Linda!

En bekännelse

2009-04-10T08:53:00.000-07:00

När jag var elva år gammal var jag på Gröna lund med en kompis. Jag hade fått med mig lite fickpengar av mamma för att kunna köpa åkband, mat, lotter, skjuta luftgevär, etc. Jag känner nu, sjutton år senare, att det är dags att göra en bekännelse.

Åkbandet köpte jag, maten likaså. Men alla de andra pengarna spenderade jag på en enda sak.

I huset med spelautomater fanns en sådan där klo som man styr, och sen förhoppningsvis plockar upp saker med. Det kunde vara allt från billiga klockor till läderhalsband med hajtänder.

Jag gick fram till ”klomaskinen” och granskade innehållet. Vid första anblick verkade den bara innehålla skit. Men så fick jag syn på den. Kortleken. Och det var inte vilken korlek som helst. Det var en sådan kortlek som hade nakna tjejer på alla kort. Än idag tycker jag att detta kan vara den bästa sak som någonsin uppfunnits. Ungefär i samma klass som skiftnyckeln och soda streamern.

Allt annat i världen blev oviktigt i samma sekund som jag fick syn på den där magnifika porrkortleken. Jag stoppade i det första myntet och började med en neurokirurgs precision styra den enorma klon mot syndens mittpunkt.

Mitt första försök misslyckade precis. Liksom det andra. Och det tredje. 120 kronor senare stod jag där, tomhänt, med värre prepubertal kåthet än jag någonsin hade upplevt när jag läst Kropp & Knopp-spalten i KamratPosten. Vem fan tillverkade dessa maskiner egentligen? Skulle man inte få betalt för sin envishet?

Många kanske tänker: varför i helvete gick han inte in på första närmsta Pressbyrå och köpte en blaska från ”För honom” avdelningen? Det är lätt att säga i tider som dessa, där allt smaskigt finns ett googlesök bort. Jag kunde helt enkelt inte gå igenom förnedringen att gå in i en kiosk och nekas av en flinande gubbe som med all säkerhet skulle rekommenderat 91an eller Min Ponny istället till den sexuellt frustrerade 11-åringen. Möjligheten att slippa skammen och samtidigt komma över 52 nakna gudinnor var lätt värt 120 spänn. Tur att mamma inte gav mig 1000 kronor för de hade med all säkerhet gått åt också.

Temperament

2009-03-20T13:45:00.001-07:00

Jag hör ganska ofta människor lyfta fram sitt heta temperament som en positiv egenskap. Detta är för mig helt obegripligt. Hur i hela världen kan det vara en tillgång i något scenario över huvudtaget? I mina ögon är hett temperament enbart förknippat med ilska. Jag gissar att folk som skyltar med det faktum att de har lätt att ilskna till förknippar detta med någon sorts passion, men för mig vittnar det mer om en defekt i hjärnan.

Jag tror att detta grova missförstånd, d.v.s att hett temperament är något att vara glad för, är något som förmedlats via filmer med snygga, arga latina chicas. Ni vet, ettriga tjejer som får utbrott och stormar ut ur rummet och slänger en talrik i väggen, för att i nästa scen vara en älskvärd och gullig tjej.

Precis som det mesta i filmens värld är detta beteende önskbart i endast i filmens värld. Något som kan verka hett för senorita Lopez i nån skum Almodovar-film blir helt enkelt inte lika bra när det utförs av en bakfull Sussi i Bandhagen som gråtskriker att du förstör hennes liv och att du borde dö innan nästa gryning för att du råkat fråga hur hon mår vid fel tillfälle.

Hett temperament är i mina ögon enbart något som är väldigt jobbigt att vara i närheten av. Lite som att sitta bredvid någon som kräks på bussen. Det är inte hett och passionerat. Så alla ni arga killar och tjejer där ute: calm the fuck down!

Den rätte för Rosing

2009-03-02T13:32:00.000-08:00

Ok, det här med Linda Rosing har jag aldrig riktigt förstått. Jag känner faktiskt ingen som är mindre intressant än Linda, och då har jag ändå träffat en del ointressanta människor i mina dagar. Jag zappade förbi ”Den rätte för Rosing” och önskade för första gången att ”Unika Partiet” hade kommit in i riksdagen. Det hade utan tvekan varit roligare att se Linda Rosing debattera skattereformer med Fredrik Reinfeldt inför hela svenska folket än att se henne dejta ett gäng semiretarderade herrar. Jag kan också känna att det var ett misstag av henne att inte satsa på att göra porr för mobilen för det där spanska erotikföretaget. Det är ju trots allt rätt coolt det här med nya medier Har jag hört.

Problemet med ”Den rätte för Rosing” är att de har kombinerat ett jävligt slätstruket koncept med en helt och hållet intetsägande människa. Eftersom det förmodligen inte går att göra Linda speciellt intressant som person, så måste man få henne att göra lite crazy grejer istället.

Här är mina förslag:

Rosing kräks på barn
Rosing läser alla Franz Kafkas böcker på fyllan.
Rosing dricker bensin
Rosing låter sig ätas av kannibal
Rosing startar ett läxläsningscenter i Sydyemen
Rosing lyfter vikter med könet
Rosing invaderar Polen

Ska skissa på dessa och skicka till Strix!

Ett brev till Tele2

2009-02-24T11:11:00.001-08:00

Hej Tele2

Jag har nu sett er reklam med fåret ca 6000 gånger. Jag blir lika förbannad varje gång. Jag vet inte vilken reklambyrå ni använt för att ta fram denna reklam, men jag kan ge er rådet att byta på en gång. Reklamen är inte bra. Den är dålig. Den är fruktansvärt dålig. Den får mig att vilja lämna Sverige och starta ett nytt liv någon annanstans.

Jag gissar att de som brainstormat fram temat för den här reklamen tänkte ”ah shit den där reklamen där vi använde en dvärg och en lång kille och gjorde en ordvits på ordet/namnet Bill funkade ju skitbra. Om vi bara kan hitta ett nytt ord som vi kan leka med så är framgången given!!”

Jag ser tre möjliga scenarion för hur denna reklam kan ha passerat alla kritiska ögon på Tele2 utan att stoppas.

1. Ni vet inte att cheap och sheep uttalas på olika sätt. Om detta är sant är det otroligt olyckligt för er eftersom ni då signalerar okunnighet till alla kunder och konkurrenter.

2. Ni vet att cheap och sheep uttalas olika men tror att den irritation som uppstår bland dem som tvingas se skiten bidrar till att de kommer ihåg er. Då kan jag bara säga: ja jag kommer ihåg er. Jag kommer ihåg att jag aldrig kommer köpa något från någon som producerar något så dåligt som er reklam. Är man dålig på ett område kan man lika gärna vara dålig på alla områden. Så resonerar i alla fall jag.

3. Ni vet att cheap och sheep uttalas olika men ni hoppas att folk inte märker något. Då vill jag säga: svenskar må vara mycket sämre på engelska än vad vi tror, men är inte detta att dumförklara en hel befolkning? Dessutom; var sjutton finns er ansvarskänsla? Tänk om lilla Frida 12 år tror att cheap och sheep är samma sak och skriver ”the cheap is on the meadow” på sitt engelskprov och får IG. Hon kommer då att få knäckt självförtroende och i värsta fall börja missbruka droger. Vill ni verkligen ha det på ert samvete?

Med irriterad hälsning

Fredrik

Relationer

2009-02-24T08:44:00.001-08:00

Jag satt och pratade om relationer med min dubbelt så gamla kollega häromveckan. Han lade fram en väldigt intressant teori som gick ut på att de flesta killar misslyckas i sina förhållanden eftersom de lägger ribban alldeles för högt tidigt i relationen. Det normala är ju att man i inledningsskedet av ett förhållande försöker visa sig från sin allra bästa sida, i syfte att skapa intresse hos den andra personen. Min kollega menade att detta är en idiotisk strategi, eftersom det är omöjligt att klättra uppåt om man redan befinner sig på toppen. Det enda som kan hända efter det är att man gradvis sjunker i den andra personens ögon. Han menade kort och gott att det är korkat att spela alla sina bästa kort på en gång.

Min kollega förklarade vidare att de flesta kvinnor har ett inneboende begär att förändra sina män. Detta går inte att komma runt tydligen. Så är det bara. Barbara Streisand uttryckte det ganska träffande ”en kvinna ägnar de första 30 åren av ett förhållande åt att förändra sin man, och de resterande 30 åt att förbanna honom för att han inte är samma man hon en gång gifte sig med”.

Nyckeln är då således för männen att medvetet lämna utrymme i början av relationen för 30 års förändring. Man måste alltså börja på botten, och hitta en balans där hon får tillfredställelsen av att förändra honom, samtidigt som han inte upplever förändringen som alltför smärtsam. Man skulle kunna likna det vid att Slash skulle gå och ta gitarrlektioner och låtsas som att han aldrig spelat gitarr tidigare, och sedan gradvis låtsas lära sig.

Huruvida denna teori stämmer eller inte har jag ingen aning om. Om den skulle stämma så kan man ju i alla fall konstatera att kvinnor sitter på ett oerhört osympatiskt karaktärsdrag. Hur trevligt är det egentligen att ge sig själv mandat att ändra på en annan människa. Det är ju som att säga att man är bättre än den person man försöker ändra på. Män å andra sidan är ju kompletta idioter om de faller för detta.

Om min kollega nu skulle ha rätt, så tycker jag att det verkar skitsvårt att inleda ett långvarigt förhållande överhuvudtaget. Hur fan visar man sig från sin sämsta sida samtidigt som man skapar intresse? Ska jag skita i att skaka hand med hennes föräldrar första gången jag träffar dem i hopp om att hon ska jubla fem år senare när jag faktiskt tilltalar dem vid enstaka tillfällen? Ska jag urinera i duschen och tro att jag kan få henne att gråta glädjetårar när hon lyckats potträna mig vid 47 års ålder? Ska jag bjuda på varmkorv på vår första date?

Life I tell you..it’s fucking complicated!

A disturbing childhood memory

2009-02-04T11:13:00.000-08:00

När jag gick i låg- och mellanstadiet hade vi något som hette ”Bokens vecka” i skolan. I praktiken innebar det att en homosexuell sagoberättare som hette Alf kom och trollband oss genom att berätta sagor med samma passion som när Bengt Fritjofsson pratar om precis lagom mogna vindruvor under ett samlag.

Ett annat intressant inslag under ”Bokens vecka” var att alla ungar skulle skriva dikter. Vartenda barn på skolan var tvunget att lämna in en dikt, och de bästa från varje klass blev publicerade i något slag häfte. Jag lyckades få mina verk publicerade vid två tillfällen. Den mest minnesvärda gången var när jag skrev en dikt om min kanin Ronja (som vi senare upptäckte var en kille, men skitsamma). Under stora delar av dikten beskrev jag ingående min kanins avföring. Ironiskt nog var det just Ronjas avföring som skulle komma att bli hennes/hans död. Och jag var till stora delar skyldig till detta. Jag matade Ronja med för mycket maskrosblad och det lilla djuret utvecklade sådan kraftig diarré att han/hon dog. Detta missöde har alltid varit en fläck på mitt samvete, men jag tröstar mig med att jag åtminstone förevigade Ronjas pluttbajs i en dikt som var bra nog att stå sig i den stenhårda konkurrens som rådde bland skolans åttaåringar.

Anledningen till att jag väljer att skriva om mina och mina vänners poetiska ansträngningar från denna tidsperiod är det till slut utvecklades till en ganska obekväm och märklig situation som man kan dra lärdom av.

Hetsen att bli publicerad började trigga barnen till att sväva längre och längre från sanningen i sina dikter. Det ska också nämnas att vid denna tidpunkt kom det väldigt många flyktingar till vår skola till följd av kriget mellan Iran och Irak. De stackars flyktingbarnen skrev vackra fredsdikter och beklagade sig över hur man släppte bomber över deras hemländer. Ett väldigt förståligt och terapeutiskt sätt att angripa diktskrivaruppgiften tycker jag. Dikter blir ju trots allt mer autentiska om det finns någon slags verklighetsanknytning. Det som hände sen var att alla krig-och fredsdikter blev publicerade. En konsekvens av detta var att även de svenska barnen började skriva krigsdikter. Jag satt och bläddrade igenom ett av dessa häften för inte så längesedan och började asgarva när jag läste en dikt som Andreas Johansson i klass 4a skrivit. ”De bombar mitt hemland. Svalorna flyger inte längre. För de är döda”.

Dumma dumma Andreas Johansson! Var fan fanns din konstnärliga integritet?! Hade du verkligen ingen skam i kroppen? Har du fortsatt skriva krigsdikter i vuxen ålder? Har du fått ligga med tjejer för att du berättat om hur du överlevt de hemska krigen på 80-talet?

Det sjukaste var dock när en tjej i min klass valde att skriva en dikt om sin döde bror. En väldigt vacker dikt som beskrev hur hennes bror blivit bortryckt från henne i en alltför tidig ålder. Vår fröken tyckte dikten var så bra att hon tvingade det lilla flickebarnet att läsa upp dikten högt på ett föräldramöte. Samtliga föräldrar satt med gråten i halsen och gick sedan fram till tjejens föräldrar och beklagade så mycket. Hennes föräldrar skruvade då lite generat på sig och erkände att de minsann aldrig haft någon son och att allt som sagts av deras dotter var ren och skär lögn.

Detta kapitel i mitt liv fick mig att inse att barn inte på något sätt drar sig för att ljuga för att uppnå berömmelse. Denna insikt har gett mig idéer om hur jag ska kunna förverkliga myten om mig själv genom mina barn när det är dags för dem att ha bokens vecka. Mina barn ska få skriva dikter om hur deras far växte upp på gatan med svår psoriasis och en volleyboll som enda sällskap. Hur han mot alla odds skickade in en teckning till lilla sportspegeln och vann en t-shirt. Hur han på egen hand mäklade fred mellan Israel och Palestina. Hur han blev respekterad av alla djur och människor som mötte honom.

Jag längtar..

Gud är en konstig jävel!

2009-01-23T11:19:00.000-08:00

Jag sitter och tittar på Postkodlotteriet. Denna vecka har de haft den goda smaken att låta Markoolio uppträda live. Då slår det mig att för en gångs skull har upphovsmannen till ”Jantelagen” fått vatten på sin kvarn. Låt mig säga direkt till dig Markoolio: Du ska fan inte tro att du är något!! Du har den minst välförtjänta musikerförmögenheten i världshistorien! Du är så talanglös att mina tänder lossnar. Du är en sämre musiker än Adolf Hitler var fredsmäklare. Jag skulle hellre skaffa barn med min syster än sätta din skiva i min skivspelare. Du är säkert en jättetrevlig person och allt det där, men herregud! Det finns vanliga jobb som faktiskt är helt ok som du skulle kunna söka istället för att sitta förpesta världen med dina alster. Du skulle kunna bli ekonomiassistent, account manager, hunduppfödare, socialtjänsthandläggare, bödel, marinbiolog, kamratstöd, vaktis, kassör, hästterapeut, breväbrare, men förfaaan INTE MUSIKER!

Jag sitter och tänker att Gud har ett härligt sinne för ironi. Tänk på all talang som finns där ute som får ställa sig åt sidan för att ge utrymme för Markoolio.

Min favoritmusiker, alla kategorier, är Nick Drake. Han skrev de vackraste melodierna någonsin och sjöng dem med sådan känsla att tiden stannar när man lyssnar på hans låtar. Nick Drake var djupt deprimerad och dog blott 26 år gammal 1974. Tyvärr hann han aldrig uppleva sitt eget genombrott. Den första av hans tre skivor, Five leaves left, såldes i blygsamma 5000 ex. Vid inspelningen av hans sista skiva, Pink Moon, var han enligt uppgift så deprimerad att han var tvungen att sitta vänd mot väggen i studion för att slippa se människor. Idag räknas han som en av England mest inflytelserika musiker någonsin och hans skivor spelas i varenda studentkorridor i Sverige.

Är detta verkligen rättvist. Ska Markoolio få uppträda på Postkodlotteriet medan Nick Drake fick sitta och stirra in i studioväggen. Är Gud alltid så här elak?

And there won't be snow in Africa..

2008-12-14T06:46:00.000-08:00

Ja så var det dags igen. Dags att stoppa i den där förbannade Absolute Christmas-skivan från 96 och desperat och förgäves försöka återskapa den där julkänslan man hade när man var 11. Dags att tvingas lyssna på den där jävla Bob Geldoff/Live Aid – låten: Let them know it’s Christmas.

Varje jul sedan den där skivan kom har jag gått och förundrats över den där ytterst konstiga textraden ”and there won’t be snow in Africa this Christmas”. Jag har alltid kliat mig huvudet och tänkt ”är det verkligen afrikanernas största problem?”

Om det nu vore så, borde inte Bono åka runt i världen och försöka dra in pengar till en puckelpist i Burkina Faso istället för att hålla på och tjafsa om att skriva av tredje världens skulder? Borde man inte flyga ner stora lass med snö och låta afrikanska barn leka runt i snödrivor som hyenor pissat i.

Jag tror faktiskt inte att jag håller med Bob Geldoff. Afrikaner behöver inte snö. Det vore en enorm björntjänst att ge dem snö. Om man fördelar allt lidande i världen hamnar ca 99% på folk i afrika och 1% på oss i västvärlden. Är det verkligen juste att flytta över vår enda form av lidande på dem? Om vi dessutom ger dem Tv 3s ordpusselprogram och Linda Rosing så har vi ju sett till att 100% av världens lidande ligger i Afrika.

Bob Geldoff: Tänk om, tänk rätt!

Coregatanten

2008-11-13T14:59:00.000-08:00

Jag sitter och slötittar på TV och ser för ca 40e gången den där Coregatanten som pratar om hur frustrerande det är att ha löständer eftersom det fastnar frön i hennes gom när hon äter fikon med sina tantpolare. Hon understryker också hur jobbigt det är att ha löständer eftersom hon är rädd att hennes kompisar ska få reda på det. Jag undrar då om tanthelsiket har funderat på om det kanske kan vara så att det är större sannolikhet att hennes vänner får reda på att hon har fakegaddar när hon sitter och nämner det 17 gånger om dagen i rikstäckande TV. Skämmes ta mig fan din dumma dumma Coregatant! Det känns som hon är redo att förlora sina vänner bara för att tjäna lite stålar. Vilken bitch! Till Coregatantens vänner vill jag säga: gå inte dit och ät fikon igen! Hon tycker om pengar mer än hon tycker om er!

De överskattade

2008-11-11T15:33:00.000-08:00

Det finns många grupper i samhället som har det svårt. Sen finns det en del som har det alldeles för lätt. En av dessa grupper är våra gamlingar.

Innan ni skickar avföring och gamla hudrester hem till mig med posten och anklagar mig för att vara en hemsk människa, vill jag säga att jag inser att många gamla lever under hemska förhållanden och har svårt att få vardagen att gå ihop. Det är inte deras levnadsvillkor jag syftar på när jag säger att de har det för lätt. Det jag vill säga är att många gamla tar åt sig orimligt mycket cred i förhållande till insats för allt coolt som hänt under 1900-talet, och de kommer undan med det enbart för att de är gamla och därmed oantastliga.

Vi får redan i unga åldrar lära oss att vi måste respektera våra gamla och att vi har dem att tacka för allt vi har. Detta är förvisso sant på så sätt att allt som finns faktiskt är skapat av människor som levt innan oss. Men om man ser sig omkring så består samhället till 90% av människor som aldrig har och aldrig kommer att utmana sig själva och göra någonting som är ens på gränsen till intressant. Detta gäller såväl unga som gamla. Jag insåg detta när jag gjorde ett skolarbete när jag pluggade i Australien och skulle intervjua ett gäng gamlingar på ett ålderdomshem. Jag hade förväntat mig att få en massa ”Stekta gröna tomater” visdom öst över mig, men istället möttes jag av skittrista 83-åringar som hade suttit och lyssnat på radio och grälat med sina fruar hela livet.

Istället för att ge cred till gamlingar som inte förtjänar det skulle jag vilja hylla dem som gör vår värld bättre. Det kan vara alltifrån gamlingar till unga modiga själar som vågar gå sin egen väg. Som Napoleon en gång sa ”genierna är meteorer som är förutbestämda att brinna för att lysa upp sitt århundrade”. Låt oss tänka om och ge de här människorna mer uppskattning. Det är ofta dessa individer som minst efterfrågar ära.

Men jag kanske inte ska säga för mycket. En dag kanske jag sitter där själv på en sketen veranda och tar åt mig äran för Osasis ”Wonderwall”, Internet eller fotbolls-VM 94.

När det var coolt att vara kass

2008-11-02T04:00:00.000-08:00

En kompis till mig skickade mig en länk till detta klipp som är filmat på min gamla högstadieskola.

Många blir säkert upprörda över att våra skolungdomar bråkar på detta sätt, men jag blir mest förbannad på dessa ungdomars totala brist på humor. De skrattar som hyenor åt någonting som rent ut sagt är skittråkigt. Var fan ligger den komiska originaliteten i att låtsasbråka?! Då slår det mig att denna film är väldigt talande för hela högstadiet, i alla fall som jag minns det. Högstadiet är den enda tid i livet då det anses coolt att vara fullständigt medioker. Så var det definitivt på min tid. Det räckte med att ha på sig pösiga brallor, vara lite dum i huvudet och heta Jimmy eller något liknande så var man plötsligt någon.

Hur kommer det sig egentligen att kidsen kan skapa sådana här alternativa universum där förmåga inte lönar sig? Går inte det emot hela “survival of the fittest” teorin? Mig veterligen har högstadiet i alla tider kännetecknats av detta fenomen. När man tänker efter är det ju sjukt konstigt att vi har lyckats sätta folk på månen, men inte lyckats fixa denna bugg i den mänskliga utvecklingen.

En ny affärsidé

2008-10-26T13:33:00.001-07:00

Sommaren 2006 var jag i Hollywood och försökte bli skådis. Det gick väl sådär, men jag träffade många intressanta människor på vägen. Bland annat träffade jag två killar som hette Noel och Bryan, som jobbade med att anordna fester där tjejer fick bada topless i Margerita. Noel och Bryan filmade tjejerna när de badade i denna härliga tequiladrink och sålde sedan filmerna på nätet. Jag har tänkt en del på dessa herrar sedan dess och funderat en del på deras affärsidé. Det känns ju som en rätt långsökt grej, men när allt kommer omkring så måste de ju ha fått idén av någon som faktiskt haft denna sexuella fantasi. Då slår det mig att det är två ganska olika intressen som kombineras. Sprit och toplesstjejer är ju härliga var för sig men hur noga jag än tänker kan jag inte erinra mig om att dessa två dykt upp samtidigt i någon fantasi som jag haft.

Detta har dock triggat min hjärna att komma på nya teman som man kan filma och tjäna pengar på. Den ena komponenten av Noel och Bryans affärsidé: topless tjejer, måste naturligtvis finnas med i mina filmer. Den andra delen är den jag fortfarande funderar på, men det måste självklart vara någonting jag själv tycker om. Här är mina förslag än så länge:

1. Topless-tjejer som klappar hundvalpar
2. Topless-tjejer som kollar på krigsfilm
3. Topless-tjejer som spelar badminton
4. Topless-tjejer som går på Nordiska museet
5. Topless-tjejer som fikar på söder
6. Topless – tjejer som sjunger flerstämmigt
7. Topless-tjejer som gör melodikrysset på lördagar

Nu ska det ju också påpekas att ingen av dessa komponenter förekommer i mina sexuella drömmar, men jag tror ändå att de skulle kunna ge folk en minnesvärd och behaglig stund i tv-soffan.

Baconfett

2008-10-20T13:04:00.001-07:00

Idag lagade jag bacon och pasta. Sen åkte jag iväg och när jag kom tillbaka såg det ut såhär i pannan. Baconfettet hade hårdnat och blivit en vaxliknande massa. Detta gav mig massor av idéer. Jag satt och funderade på hur många konstnärer i Sverige som jobbar med baconfett. Jag kom inte på en enda, så därför beslutade jag mig för att detta ska bli min stora grej. Jag kommer eventuellt gå ner på halvtid för att kunna ägna mig åt mitt nya kall så helhjärtat som möjligt. Jag kommer börja med att stoppa det baconfett jag producerat ikväll i en burk och försluta den hårt och omsorgsfullt. Sen ska jag se till att laga bacon så ofta som möjligt så att jag till slut kommer att ha fyllt hela burken. Därefter ska jag börja göra små figurer av mitt baconfett som jag kommer visa för alla som vill se. Mitt första mål är att göra baconfettsversioner av följande konstverk.

1. Den sista måltiden

2. Grindslanten

3. Stockholms blodbad

När jag har gjort detta ska jag göra ljus med riktiga vekar och ge bort till mina nära och kära.

En kortvuxen vän

2008-10-20T01:27:00.000-07:00

I förrgår var jag på fest och började av någon anledning att tänka på att det vore kul att känna en dvärg, eller kortväxt person som det heter på mer politiskt korrekt svenska. Och med känna menar jag inte någon som man bara morsar på när man är och handlar ost på ICA, utan någon som man verkligen kan hänga med när man känner sig ensam. Jag tror att anledningen till att jag vill ha en dvärg som kompis är att jag vill uppfattas som ädel av min omgivning. Alla skulle tänka ”oj vad coolt att han inte bryr sig om att hans kompis är dvärg”. Det som är lite motsägelsefullt i det jag säger är att i nuläget är det enda skälet till att jag vill bli kompis med en dvärg att han eller hon är kortväxt, och folk skulle alltså ha fel när de tänkte att jag inte bryr mig om att min kompis är dvärg. Det skulle ju trots allt vara själva kärnan i vår vänskap, i alla fall till en början. Men sen skulle dvärgen och jag kunna göra en massa saker. Saker som inte är baserade på det faktum att han/hon är kortväxt. Vi skulle kunna samla på hockeykort, röka hasch eller bara ligga på en filt någonstans. Det vore nåt…

Mitt liv som lesbisk

2008-10-15T13:03:00.000-07:00

Inatt drömde jag att jag var en kortvuxen, kraftig lesbisk kvinna. Lite som en såndär MC-flata man bara läser om i hobbytidningar. Jag hade en sambo som var lika kraftig som jag. Jag har aldrig tidigare drömt att jag är någon annan än mig själv, så jag var väldigt förvånad när jag vaknade. Vad fan betydde detta? Att det är dags för mig att packa min väskor och flytta till ett hem där en vårdare som heter Stefan kan låsa dörren om mig varje kväll och övervaka mina promenader? Eller att jag helt enkelt har en undertryckt längtan att bli lesbisk?

Hur som helst triggade detta mig att börja skriva på en roman om två korpulenta lesbiska damer. Sussi och Agneta hette de och de jobbade båda med friskvård. Första kapitlet började så här:

‚ÄùAgneta kom in i köket och slängde sina bilnycklar på bordet. Hon tittade bort mot kökssoffan och fick se Sussi som satt och hulkade bredvid en skål av mjölk och gamla Corn Flakes.

-Men vad fan är det Sussi? Frågade Agneta.
-Ja va sjutton tror du!? Svarade Sussi med gråten i halsen.
- Hur ska jag veta om du aldrig pratar med mig! Vi kan inte ha det så här. Det här är inte ett förhållande. Det här är någon djävla gråtorgie och jag tycker faktiskt att jag är värd mer än så!

Agneta beslöt sig för att lämna Sussi där på kökssoffan. Lämna henne med bilnycklarna. Lämna henne med gråten. Ingenting var längre som förr.‚Äù

Efter att ha skrivit dessa rader slog det mig att jag skrev på vad som förmodligen skulle mynna ut i världens sämsta roman genom tiderna så jag lade ned projektet och gick ut och köpte en latte istället.

Betyder detta att jag inte uppskattar drömmen jag hade? Inte alls. Jag blev otroligt tagen av den och hoppas att mitt lesbiska alterego dyker upp en annan dröm snart igen!

Tragisk okunskap

2008-10-15T13:02:00.000-07:00

En kväll för några veckor sedan satt jag i min sköna soffa och tittade på ”Vem kan slå Filip och Fredrik”. I just detta avsnitt tävlade de mot en tjej som var mellan 30 och 50, och som presenterade sig som boxande fembarnsmorsa eller något i den stilen. Förutom det faktum att hon var totalt befriad från allt vad karisma heter var det väl inget större fel på henne. Trodde jag.

Under ett tävlingsmoment, där uppgiften var att placera olika platser på en världskarta där länderna inte var utskrivna, fick deltagarna frågan var Mecka (kan även stavas Mekka) ligger. Den boxande morsan visade då sina oerhörda geografikunskaper genom att placera Mecka i norra Tyskland. När jag såg detta höll jag på att sätta en ostbåge i halsen. Denna lilla miss kan betyda tre saker. 1. Hon vet inte var Tyskland (världens fjärde största och Europas största ekonomi) ligger. 2. Hon vet inte vad Mecka är. 3. Hon tror på fullaste allvar att Mecka ligger i Tyskland. Jag vet i ärlighetens namn inte vilket av ovanstående alternativ som är värst. Jag kräver inte att folk ska veta exakt i vilket land Mecka ligger men det här var inte helt ok för att uttrycka sig milt.

Programmet slutade, jag gick och la mig, solen gick upp nästa dag. Jag kunde inte sluta tänka på den här tjejen. Jag diskuterar ibland med mina vänner huruvida förintelsen någonsin skulle kunna äga rum igen. Jag har alltid haft åsikten att människor som säger att mänskligheten har lärt sig av sina misstag och att ett sådant fruktansvärt massmord aldrig skulle kunna drabba världen igen är något naiva. Och ju mer jag gick och grubblade och tänkte på den här tjejen i Filip och Fredrik, desto mer insåg jag att hon är det yttersta beviset för att förintelsen faktiskt kan äga rum igen. Hon är en vandrande förmedlare av icke-kunskap. Hon har fem barn som hon troligtvis kommer föra vidare sin totala brist på ackumulerad kunskap till, och så fortsätter det med deras barn.

Det kan verka hårt att skylla hela företeelsen folkmord på en boxande fembarnsmamma (det är ju faktiskt min tes om man tänker efter), men jag blir så genuint upprörd av den bristande respekt för kunskap som breder ut sig i vårt samhälle. Den brilliante programledaren Jon Stewart yttrade följande citat i sin ”Daily Show” för någon vecka sedan: ”those who do not study the past get the exciting opportunity to repeat it”. Så jävla sant!

Fågeltanten

2008-09-22T15:25:00.000-07:00

Varje morgon när jag är ute och traskar på Lilla Essingen möter jag henne. Fågeltanten. Hon går runt med sin barnvagn som är full av bröd, frön och barnnaglar som hon matar fåglarna med. Jag är rädd för fågeltanten. Hon skrämmer skiten ur mig. Hon ser precis ut som fågeltanten i Ensam Hemma 2, som Kevin McCalister utvecklar något slags platoniskt förhållande med. Jag vill inte ha något förhållande med fågeltanten på Lilla Essingen. Inte nog med att jag är rädd för henne, jag är nästan ännu räddare för de äckliga fåglarna hon drar till sig. Varje dag får jag lust att skälla ut henne och fråga varför hon inte sitter hemma och bjuder besökare på Bridgeblandning och lyssnar på P1 som alla andra tanter. Sen tänker jag att det kanske inte är riktigt juste att skrika åt en gammal tant. Samhället skulle inte gilla det. Men sen tänker jag: vem är hon att försämra min livskvalitet?! Om jag levde i en värld där våra handlingar inte får konsekvenser skulle jag kasta en handgranat på tanten och fåglarna. Eller åtminstone säga till på skarpen. Men det gör jag inte. Fan.

Den klassiska missuppfattningsteorin

2008-08-18T12:57:00.000-07:00

Satt och läste den fantastiska tidningen Aftonbladet och hittade denna lilla krönika.
http://www.aftonbladet.se/kvinna/article3123684.ab

Visst har tjejen en poäng när hon skriver att utseendet spelar stor roll osv, men, och detta är ett stort MEN, hon ramlar i slutet av sin krönika ner i den klassiska missuppfattningsfällan.

Hon skriver:

"Men fula mänskor klarar sig ju alldeles finemang, ja faktiskt bättre än de som ser bra ut, när jag tänker efter. För det vet ju alla hur det är med de som är snygga och charmiga och populära och lyckade: De behöver aldrig utveckla någon personlighet. Ingen kommer nånsin kräva mer av dem än att de går att ha i möblerade rum och ler lagom trevligt på bröllopsfotot. De fula däremot, de har lärt sig att kompensera sitt anskrämliga yttre med ett spännande inre. De har djupare och rikare känsloliv. Är klokare. Mer kreativa. Allt som är viktigt och intressant och stort på riktigt kommer från fulingar."

Inser inte samhället hur fel detta resonemang är?! Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag har träffat fula människor som verkar surfa på någon slags gratisvåg eftersom alla utgår från att de är roliga och trevliga bara för att de är fula. Man tänker "oj va ful han var, men han är säkert skitrolig för att kompensera för sitt tvivelaktiga yttre". Detta leder till att man kräver mindre av personligheten hos en ful människa.

En riktigt snygg människa däremot, drabbas av det omvända problemet. Folk utgår från att de är otrevliga bara för att de är snygga. Därför måste de jobba dubbelt så hårt som en ful människa för att ens klassas som hälften så trevlig. Detta gör att en snygg person måste jobba hårdare på sin personlighet och detta torde resultera att snygga personer blir trevligare än fula personer.

Tjej eller hund

2008-07-16T15:49:00.000-07:00

Jag har gått och funderat ett tag. Mitt liv är förvisso innehållsrikt och härligt på många sätt, men ibland kan jag känna att någonting saknas. Jag tror att lösningen på detta är att skaffa en livskamrat i någon form. Valet står då mellan en hund och en tjej. Ju mer man funderar på det, desto mer ter sig dessa två alternativ fördelaktiga på olika sätt.

Till att börja med kan konstatera att tjejer är roligare att prata med, även om hundar ofta kan verka vara bättre lyssnare. Hundar är alltid oproportionerligt glada när man kommer hem, vilket säkerligen vore ett härligt inslag i vardagen. Även om tjejer ibland kan dra på mungiporna åt ens blotta närvaro så kan man krasst konstatera att alternativet tjej innebär mindre bekräftelse och mer jobb. Hundar kan kissa lite oskyldigt på ryamattan utan att man gör en stor grej av det, men om en tjej gör samma sak lägger sig en tryckt stämning i luften och man måste genast dra upp några riktlinjer. Plockar man upp sin hunds bajs i en plastpåse blir man applåderad av samhället, men tro mig, folk tittar lite snett på en om man gör samma sak för en tjej.

När det kommer till avdelningen mysfaktor är det en hård kamp. Hundar är lurviga och härliga, men doften av levergodis när hunden vänder sig om och vill slicka en i ansiktet är mindre tilltalande än Elisabeth Ardens 8 hour cream. Däremot har hunden fördelen att den efter en stunds mysande lägger sig vid fotändan och slumrar medan tjejen ligger kvar och gör det otroligt svårt att sova.

En hund lever ca 9-13 år, en klart greppbar tidshorisont. De flesta tjejer blir minst 35, vilket gör det till ett större åtagande. Faller det väl ut så kan detta självklart vara bra, men en hund känns ändå som en lättare exit om det skulle skita sig.

Fan jag blir inte klokare av detta. Va fan ska jag göra?!?

Y-namn

2008-07-15T01:19:00.000-07:00

Det är ju sedan länge ett känt faktum att killar med y-namn är överrepresenterade i svenska fängelser och är drabbade av karies i större utsträckning än killar med vanliga namn som till exempel Gustaf, Truls och Tompa. Veckan innan jag skulle börja lågstadiet var det en kille i femman som hette Ronny som satte eld på vår gympasal. När det var dags för första dagen i skolan var jag så rädd för Ronny att mina knäskålar slog emot varandra likt ett tjockt finskt par som ligger och älskar.

Mina (och samhällets) fördomar mot killar med y-namn förstärktes och bekräftades gång på gång under min uppväxt. Det var antingen Johnny, Jimmy, Ronny, Conny eller Sonny. I den tidiga barndomen utmärkte de sig genom att ha såna där vidriga råttsvansar i nacken (en slags avsmalnad och fullständigt groteskt ful variant av hockeyfrilla för den som undrar) och piercade öron med nån slag obehaglig guldring. Det var alltid killar med y-namn som skulle låtsasbråka och senare även bråka på riktigt. I högstadiet fick de till alla normala killars förtret alla tjejer. I gymnasiet började de på handelsprogrammet, och idag jobbar alla troligtvis som säljare på OnOff, som innebandykille, som "Kompis" till yngre bråkiga killar med y-namn på svenska högstadieskolor eller som värdetransportrånare.

Innan folk med y-namn blir arga och gör som folk med y-namn i allmänhet gör, dvs mordhotar mig eller fyller min bensintank med betong, vill jag säga att naturligtvis inte alla y-namnskillar är som jag beskriver ovan, men till och med ni får erkänna att det stämmer i 90 % av fallen.

Vad i helskotta beror detta samhällsfenomen på då kan man undra? Som så mycket annat beror det på föräldrarna. En person som döper sitt barn till ett y-namn är helt enkelt inte redo att bli förälder.

Idag döps inte så många barn till y-namn. Betyder det att brotten kommer minska och att råttsvansarna kommer försvinna? Naturligtvis inte. Precis som allt annat här i livet går sånt där i cykler. Jag är rätt säker på att dagens motsvarighet till y-namnen är Kevin och Liam.

Det är roligt att spekulera i vad framtidens y-namn kommer vara. Min gissning är Mofasa. Vad tror ni?

Vad finns egentligen där ute?

2008-07-04T00:43:00.000-07:00

Jag hittade denna film igår på Youtube

Jag blev väldigt fascinerad av denna film. Inte bara på grund av den Mark Knopfler inspirerade gitarrslingan i bakgrunden, utan även av denna oändlighet som utgör universum. Jag låg och tänkte på detta inpå småtimmarna inatt. Jag låg och funderade på vad som skulle krävas för att jag skulle flytta till en annan planet. Det finns så mycket jag skulle sakna här på jorden. Det jag skulle sakna mest, förutom mina vänner, är förmodligen sprutgrädde. Sprutgrädden är kanske den uppfinning på jorden som fått minst cred i förhållande till sin nytta. Tänk vad bortskämda vi är som bara kan gå och öppna kylen, ta fram denna härliga behållare och sen bara spruta ut grädde. Grädde på mindre än en sekund. Man kan spruta munnen full och bara njuta. Man kan lägga upp grädden på ett fat och iaktta det vackra mönstret i flera timmar. Man kan ha sprutgrädde i chili con carnen, i barnens bakelser, i bröllopstårtan. Man kan ha grädden i en påse av plast och ta med till jobbet.

Så tänk på det nästa gång ni står och tittar upp mot rymden och längtar bort. Tänk på att det kanske inte finns sprutgrädde på andra planeter.

Att få ett barn att börja gråta

2008-06-18T01:34:00.000-07:00

Nu är det bekräftat. Jag är en hemsk människa. Jag har framkallat tårar av förakt och rädsla hos en fyraåring jag inte känner.

Jag och min kompis Linn fick för några veckor sedan för oss att vi skulle bli barnprogramledare i TV. För att denna dröm skulle bli verklighet krävdes att vi först hade någonting att visa för våra vänner på SVT. Vi satte oss ner och knåpade ihop ett manus som vi kände skulle bli det bästa de förbannade barnen runt om i Sverige hade sett sedan Jörgen Lantz gick runt och var överförfriskad i en björnkostym.

Nu fanns det bara ett problem. Barnen. Vi gick igenom vår bekantskapskrets för att skrapa fram några barn som skulle vara villiga att göra TV-historia. Jag har inga barn och jag känner ingen som har barn. Därför blev jag överlycklig när Linn ringde och sa att hon hade tillgång till tre barn som mer än gärna skulle ställa upp i vår show. Jag frågade inte var hon hade fått barnen ifrån, och kanske ville jag heller inte veta.

När det så var dags att spela in vår succépilot var jag mer förväntansfull än någonsin. Vi hade tre barn, 4, 9 och 11 år gamla. Jag såg detta som ett gyllene tillfälle att experimentera lite och göra barnprogram för alla olika åldrar. Vi kom på att vårt program skulle gå under det raffiga och inte alls peddoklingande namnet "Mitt sovrum".

När kameran rullade satt vi tillsammans med barnen i Linns säng och pratade om allt från djur till mat. Efter introt skulle vi göra ett inslag som vi kallade kockduellen. Reglerna var enkla: man skulle handla mat för egna pengar och sedan koka ihop något riktigt smarrigt. Jag skulle möta 4-råingen som hette Michaela. Eftersom hon var ett barn och inte hade några pengar hade hon jätteäcklig mat med sig och kom således sist i kockduellen. För att visa vilken dålig förlorare hon var skulle hon slicka på mina kakor och sen bli utskälld av mig och programledaren.

Vi hade preppat det lilla barnet noga för detta moment i inspelningen. Det hade vi verkligen. Vi hade klappat henne på huvudet, tittat henne i ögonen och verkligen påpekat att vår kommande utskällning av henne bara var på låtsas och att hon var bäst och sötast i hela världen. Hjälpte detta? Naturligtvis inte!

När jag helhjärtat skällde ut det lilla barnet för att hon hade slickat på alla mina kakor var det som om hennes hjärna nollställdes och instinkterna tog över. Hennes ansikte förvandlades till en fontän av tårar och där stod jag och kände mig lite dum.

När man får någon annans barn att gråta floder är det lite som att låna någons cykel och ha sönder den eller att tappa en vas i golvet när man är bortbjuden. Man blir inte utskälld av ägaren till barnet/cykeln/vasen men det lägger sig en tjock hinna av smygförakt i luften och man kommer för all framtid bli stämplad som lite avig och dum i huvudet.

På kvällen hade barnets mamma ringt till Linn och frågat vad som egentligen hade hänt på inspelningen. 4-åringen hade nämligen börjat grina igen på kvällen på grund av den traumatiska filminspelningen. Jag kände mig som en stor man.

Ett intressant verb

2008-05-24T13:24:00.000-07:00

Förra veckan var jag på middag med några goda vänner. En tjej i sällskapet var amerikanska och av någon anledning bestämde jag mig för att lära henne det svenska ordet 'straffknulla'. Så vitt jag vet används inte detta verb i det engelska språket men jag gjorde en fri översättning och kom fram till att den engelska motsvarigheten borde vara 'punish fuck'.

Jag fick efter att jag lärt henne detta ord, som lär vara det nionde vanligaste ordet i det svenska språket, spendera ungefär 20 minuter åt att förklara skillnaden mellan ett straffknull och en ren och skär våldtäkt. För den oinsatte kan dessa två begrepp kanske vara svåra att hålla isär men det finns oerhörda skillnader.

En våldtäkt är, som vi alla vet, något helt förkastligt och bygger på att en individ förgriper sig på en annan individ sexuellt och gör det utan att ha fått den andre individens tillstånd.
Ett straffknull är en uppgörelse mellan två människor där ett fel har begåtts och båda parter är överens om vad som har hänt och vems fel det är. Den som blir straffknullad ska inte känna någon egentlig kränkning men bör helst inte njuta heller. Det är ju trots allt ett straff och den som genomför straffknullet ska få känna att rättvisa har skipats.

Några dagar senare satt jag och funderade på olika brott där ett rejält straffknull kan vara ett lämpligt straff. Jag kom fram till följande

1. Att stjäla någons get
2. Att spilla kaffe på en främling på tunnelbanan
3. Att beskylla någon oskyldig för att ha ljugit om en viktig sak
4. Att kasta sten på någon om och om igen.

Om någon därute kommer på fler saker så får ni gärna meddela mig!

Att bygga ett monument

2008-04-19T04:43:00.000-07:00

De flesta har nog någon gång tänkt att meningen med livet är att skapa något som är bestående. Bestående även efter den dag vi tar våra sista andetag. Detta är nog den främsta anledningen till den kändishysteri som råder i vårt samhälle idag. Alla vill vi bli kändisar, ty alla vill vi bli ihågkomna, och då inte bara av våra nära och kära, utan även av den stora massan.

Svårigheten ligger dock i att veta vad och hur man skapar något som är bra nog att bli ihågkommet av våra efterlevande. Efter år av desperata försök tror jag mig nu ha hittat något som kan stå sig i generationer framöver. Jag har varit med om att skapa ett begrepp.

För fyra år sedan satt jag och en vän till mig och pratade över några glas vin. I en diskussion om lösaktiga kvinnor på den svenska landsbyggden var det någon av oss som yttrade orden 'ja du vet, en såndär riktig Fitt-Margit'. Vi blev alldeles tysta och tittade på varandra. Trots att vi aldrig hade hört eller sagt detta ord förut förtod båda på en gång vad det betydde.

En Fitt-Margit är en glad och härlig medelålders kvinna som med åren insett att den man som ska förverkliga hennes drömmar om en underbar familj i ett hus med vita staket, inte finns på den lilla ort i Gästrikland där hon bor, en ort där den främsta sysselsättningen bland den manliga befolkningen stavas Jack Vegas. Trots att hon sedan länge insett detta ger hon inte upp hoppet om att den groda som hon nästa gång lägger sina Vodka-Lemonsmakande läppar emot ska bli hennes prins. Hon har inte bara testat varenda karl i byn, hon har även besökt varenda danskväll på varenda statshotell i angränsande kommuner och testat sin lycka även där. Hon har bjudit ut sin kropp i utbyte mot hoppet om att nästa kille ska bli den rätte. En konsekvens av detta är att hon till slut har legat med alla. När män ser henne på stan pekar de diskret mot henne och säger "titta där går Fitt-Margit, hon som har legat med alla vi känner". Att kalla henne för slampa vore för enkelt och orättvist. Hon faller inte under den klassiska definitionen av en slampa. Hennes intentioner är för ädla. Hon har bara haft oturen att födas på fel ställe och inte haft kraften att ta sig därifrån.

Åren gick och jag och min vän fortsatte att använda uttrycket Fitt-Margit. Det spred sig i vår vänskapskrets och det blev ett vedertaget begrepp bland oss. Efter ett tag tänkte jag inte så mycket mer på det utan använde det när det behövdes.

För ungefär en månad sen var jag på en Sevenelevenbutik i Stockholm. Jag stod och åt ett Wienerbröd och drack kaffe när jag råkade höra ett samtal mellan två killar: "Vem ska du ta med i helgen? Blir det Fitt-Margit, 42 eller?" Jag kunde inte tro det jag precis hört. Hela min värld förändrades. Jag kände mig som en artist som precis fått in en singel på Billboardlistan. Två människor som jag aldrig träffat förut använde ett begrepp som jag och min vän hade myntat fyra år tidigare. Nu kunde jag lägga ner alla drömmar om att bli popstjärna eller programledare.
Nu hade jag byggt mitt monument.

Denna händelse har förändrat sättet på vilket jag värderar mitt liv. Karriär och materiell lycka saknar betydelse. Om jag på min ålders höst istället kan få höra mitt barnbarn säga: "Titta morfar, där går en riktig Fitt-Margit", så kan jag sluta mina ögon och le i vetskap om att min tid här på jorden gjorde skillnad.

A good trade

2008-03-22T10:33:00.000-07:00

Jag var tolv år gammal och skulle snart sluta sexan. Det här var på den tiden då man fortfarande var barn när man var tolv. I motsats till dagens tolvåringar, som bär stringtrosor och tar sms-lån för att köpa D&G jeans när månadspengen inte räcker, var jag lyckligt ovetande om allt som kunde klassas som coolt. Jag bar samma plagg till skolan, en vit jumper med loggan från vinter-OS i Albertville 1992, i stort sett varje dag. Inte för att jag inte hade några andra kläder, utan för att jag tyckte att den var förbannat snygg.

Nu när jag ser tillbaka på denna tid så inser jag att tolvårsåldern förmodligen är den mest förvirrande perioden i en pojkes liv. Detta bekräftades inte minst när jag strosade runt på stan häromdagen och såg ett gäng som förmodligen gick i sexan. Killarna stod och såg små och barnsliga ut, medan tjejerna som var i samma ålder var ett huvud längre, hårdsminkade och drömde om att få komma bort från dessa parvlar och börja högstadiet för att äntligen kunna gå på spritfester där de kan träffa de där gulliga killarna i nian som har högre IG-kvot än intelligenskvot.

Jag kan bli väldigt nostalgisk när jag sitter och tänker tillbaka på hur enkelt och oskyldigt allt var när jag var tolv. Det som förmodligen starkast belyser det faktum att jag fortfarande var ett barn vid denna tidpunkt var det byte jag gjorde med en klasskamrat under våren i sexan. Jag hade av någon oförklarlig anledning kommit över ett tiopack kondomer av märket Profil tidigare under året. Dessa kondomer gömde jag naturligtvis noggrannt i ett träskrin med lås som jag hade gjort i slöjden året innan. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ha dem till men jag tyckte ändå att de var ovärdeliga. Men allt kan förstås säljas om priset är det rätta.

Jag berättade om min ovärdeliga skatt för en kille i klassen. Han blev genast väldigt intresserad. Så pass intresserad att han efter en stunds grubblande erbjöd mig en påse, som han hävdade innehöll 250 smällare av olika kvalitet och sprängkraft som han hade struntat i att smälla upp på nyårsaftonen två månader innan, i utbyte mot mina kondomer. Efter att ha funderat i ungerfär två millisekunder tackade jag ja till erbjudandet. Smällarna innebar ju trots allt omedelbar och påtaglig nytta för mig.

Jag tänkte aldrig på det då, men nu inser jag hur mycket detta byte förtäljer om mitt och min kamrats olika stadium i utvecklingskurvan. Han kunde nu lyxrunka sig in i vuxenvärlden och jag kunde smälla upp det lilla som fanns kvar av min barndom.

Lilla melodifestivalen

2007-08-31T11:20:00.000-07:00

Jag sitter här i mitt rum, det är fredagkväll och jag tittar på Lilla melodifestivalen. Jag känner mig lagom lyckad.

Lilla melodifestivalen är en tävling där barn som är mellan tio och fjorton år gamla av någon anledning tillåts sjunga sina egna låtar på bästa sändningstid i TV 4. Det kan låta som ett jättegulligt koncept, lite som "Dagens visa" som gick på Bolibompa när man var liten, fast i större skala. Problemet är bara att dessa barn suger. De suger verkligen hästballe. Och de suger inte på ett sådär charmigt sätt som Frida, tre år som sitter och sjunger "Lilla Katt" lite småfalskt bredvid sin tvåårige brorsa och familjens Golden Retriever i Dagens Visa. När jag tittar på Lilla melodifestivalen känner jag mig personligen förolämpad. Förolämpad av barnen, förolämpad av TV4, men framför allt, förolämpad av samhället. För vad är det egentligen för samhälle som uppmuntrar och till och med hyllar sådana mediokra insatser som jag tvingas bli vittne till denna kväll? Jag kanske låter som världens hemskaste människa när jag skriver detta, men är det inte ett samhälles uppgift att i så stor mån som möjligt uppmuntra sina medborgare att prestera till sin absolut bästa förmåga? Hur gör man då detta? Jag hävdar att det enda sättet att bli bättre, vad det än må gälla, är att bli mottaglig för kritik. Jag känner ingen människa som är bra på att hantera kritik, och undertecknad är inget undantag. Egentligen borde man tacka varje person som ger en kritik, för det skapar automatiskt en process i hjärnan som börjar fundera huruvida kritiken grundar sig i sanning eller inte. Oftast gör den det, och det är kanske det som gör den så smärtsam.

Nu vill inte jag säga att man ska säga till sina barn att de skitdåliga. Tvärtom, jag vill att man ska säga till sina barn vad de gör väldigt bra, för att sedan påpeka vad de kan göra bättre. Då tror jag att vi kan forma en framtida generation som välkomnar självreflektion och eftertanke.

Så snälla föräldrar till barn som suger men tror att de är jättebra, säg till era avkommor att ni älskar dem, men att de borde skärpa till sig lite för allas trevnad!

Du kommer att brinna i helvetet

2007-07-04T12:25:00.000-07:00

Idag på jobbet plingade det på dörren någon gång under eftermiddagen. Min kollega öppnade dörren och kom tillbaka med en något förvånad blick. Han sade att det var en mor och dotter från Jehovas vittnen som hade undrat om han varit intresserad av att rädda sin själ innan det var för sent. Detta påminde mig om den dagen för ett år sedan då jag hade turen att få besök av dessa eminenta vittnen. Den gången började de med att självsäkert hävda att "du kommer att brinna i helvetet". Av någon konstig anledning uppfattade jag detta som en mindre förolämpning och svarade med att stänga dörren ungefär omedelbart. I dag ångrar jag detta beslut, eftersom jag någonstans undrar om det finns någon slags argumentationsteknik som helt skulle kunna avväpna dessa varelser och plantera någon form av mänsklig värme i dem.

Problemet när man diskuterar med djupt troende människor är att man inte alls har samma defintion av verkligheten som dem. Om deras himmel är brun och min är blå, hur ska vi då över huvudtaget kunna diskutera himlen? Problemet med religiösa fundamentalister är att de definierar tro som vetenskap. Själv definierar jag inte ens vetenskap som vetenskap. Jag anser mig tro på vetenskap, men inom många områden vet jag inte ens om den faktiskt är sann. Skillnaden mellan mig och Jehovas vittnen är att jag inte vet om jag har rätt eller om de har rätt, och jag är nöjd med den slutsatsen. Problem uppstår dock när de ska övertyga mig om att de absolut har rätt. De använder begreppet tro, men vad finns det egentligen för anledning att tro om man vet att något är sant? Deras förhållningssätt till tro tar bort allt det som är fint med tro. Det är bara vackert att tro om man inte vet det slutgiltiga svaret. Annars krävs det ju egentligen ingenting av en människa för att tro.

Jag funderade även på om det inte finns något bättre sätt för Jehovas vittnen att öppna sina rekryteringssamtal än "du kommer att brinna i helvetet"? Hur många lägenheter får de gå in i då? Scientologerna har enligt mig den absolut bästa strategin för att värva nya medlemmar. Hos dem får du göra olika tester och du får själv avgöra vad som är fel eller saknas i ditt liv. Därefter tar de fram dyrköpta lösningar till dina problem, och vips så är du en av dem. Om jag vore medlem i Jehovas vittnen skulle jag förmodligen inleda alla samtal med "brukar du bada i t-shirt eftersom du har så kraftiga hudbristningar på magen" eller "brukar du sitta själv och titta på Sing Along på fredagkvällar"? I så fall kanske Jehovas vittnen är någonting för dig. Och beställer du nu får du dessutom ge en tredjedel av din inkomst varje månad till oss. Men vänta, det kommer mer, du får dessutom den rostfria Mitzukniven på köpet!

En ryska eller en tjej med chips på magen?

2007-06-30T14:20:00.000-07:00

Ok, jag ska erkänna en sak. Mitt kärleksliv den senaste tiden har inte varit mycket att hurra för. Förhållanden har många nackdelar. Bland annat innebär ett förhållande att man ibland måste genomlida två timmar av "Så som i himlen" och efteråt låtsas som att man inte tyckte att den var skitdålig, eller att sitta igenom en parmiddag med din flickväns väninna och hennes nya pojkvän vars största intresse i livet tycks vara tribaltattueringar och 42-tums plasma-TVs. Det är dessa nackdelar man försöker påminna sig om när man vaknar upp ensam de där söndagmorgnarna, iförd gårdagens festutstyrsel och med en andedräkt som för tankarna till din alkoholiserade bildlärare i högstadiet. Men föhållanden fyller också en väldigt viktig funktion i människors liv. Funktionen av självbekräftelse. När du befinner dig i ett förhållande får du automatiskt ett kvitto på att någon faktiskt har varit dum nog att köpa hela konceptet. Konceptet som är du. Din partner har med största sannolikhet inte samma bild av dig som du har, men du vet i alla fall någonstans att vad du än är, så finns det någon som accepterar det och till och med gillar det.

Det var just detta, behovet av bekräftelse, som drev mig till vansinnesdådet att lägga upp en profil på en internetdating-site för två veckor sedan. Jag hade hört av god vän att detta var det perfekta sättet att skaffa sig en ordentlig egoboost. Man behövde egentligen inte ens dejta folk, det räckte med att tjejer blev intresserade av en online för att man skulle känna någon slags stolthet och tillfredställelse. Trodde jag.

Efter att ha lagt upp en lagom spydig presentation av mig själv och en bild som inte visade min icke existerande käklinje eller mina asymmetriska näsborrar, kände jag mig hoppfull om att detta skulle bli vändningen på min tillfälliga egosvacka. Jag skulle bli den största gåvan till internetkvinnor sedan Pilatesbollen.

Dagen efter att jag hade lagt upp min profil satt jag helt maniskt framför datorn och kollade var femte minut om någon hade besökt min sida eller "flirtat" med mig. Timmarna gick och gensvaret från alla andra trasiga internetsinglar var lika frånvarande som Göran Perssons anorexia. Vad i helvete är detta tänkte jag.

På eftermiddagen dök det upp två mail in min inkorg där det stod att en tjej hade besökt min profil. Någon slags tragisk förväntan och glädje spred sig i min kropp medan jag gick in på datingsidan för att se vem som hade tyckt att jag i alla fall var tillräckligt snygg för att undersökas närmare. Glädjen ersattes snabbt av inre gråt när jag insåg att kvinnan som besökt min sida hette Annelie, var 36 år gammal och stolt mor till två barn och kom från Trollhättan. Detta kanske inte låter så illa i sig, men bilden hon hade lagt upp på sig själv föreställde en kvinna som låg tillbakalutad i en soffa, klädd i mjukisoverall, och hade en mängd hakor under sitt ofördelaktga anlete. Efter att ha analyserat bilden en stund kom jag även fram till att hon hade något som såg ut som chipssmulor på magen. Jag vet inte vad som var värst, att denna kvinna förmodligen ansåg sig spela i min liga, eller det faktum att hon inte ens hade flirtat med mig. Who was she to blow me off like that?! Jag skulle minsann kunna vara en utmärkt styvfar till hennes äckliga barn!

Jag lät emellertid inte detta svåra nederlag stoppa min tillfälliga entusiasm för företeelsen internetdating. Dagen efter öppnade jag ett mail i inkorgen där det stod att en tjej hade flirtat med mig. Jag gick in på min profil, bara för att upptäcka att en rysk kvinna vid namn Lana hade skickat en flirt till mig. Verkligheten hade kommit ikapp mig. Jag dög bara åt ryskor som inte förstod ens förstod vad jag skrev, och tvåbarnsmammor ifrån Trollhättan.

Internetdating är nu ett avslutat kapitel i mitt liv and will never be spoken of again.

Love you all