Lilla melodifestivalen

Jag sitter här i mitt rum, det är fredagkväll och jag tittar på Lilla melodifestivalen. Jag känner mig lagom lyckad.

Lilla melodifestivalen är en tävling där barn som är mellan tio och fjorton år gamla av någon anledning tillåts sjunga sina egna låtar på bästa sändningstid i TV 4. Det kan låta som ett jättegulligt koncept, lite som "Dagens visa" som gick på Bolibompa när man var liten, fast i större skala. Problemet är bara att dessa barn suger. De suger verkligen hästballe. Och de suger inte på ett sådär charmigt sätt som Frida, tre år som sitter och sjunger "Lilla Katt" lite småfalskt bredvid sin tvåårige brorsa och familjens Golden Retriever i Dagens Visa. När jag tittar på Lilla melodifestivalen känner jag mig personligen förolämpad. Förolämpad av barnen, förolämpad av TV4, men framför allt, förolämpad av samhället. För vad är det egentligen för samhälle som uppmuntrar och till och med hyllar sådana mediokra insatser som jag tvingas bli vittne till denna kväll? Jag kanske låter som världens hemskaste människa när jag skriver detta, men är det inte ett samhälles uppgift att i så stor mån som möjligt uppmuntra sina medborgare att prestera till sin absolut bästa förmåga? Hur gör man då detta? Jag hävdar att det enda sättet att bli bättre, vad det än må gälla, är att bli mottaglig för kritik. Jag känner ingen människa som är bra på att hantera kritik, och undertecknad är inget undantag. Egentligen borde man tacka varje person som ger en kritik, för det skapar automatiskt en process i hjärnan som börjar fundera huruvida kritiken grundar sig i sanning eller inte. Oftast gör den det, och det är kanske det som gör den så smärtsam.

Nu vill inte jag säga att man ska säga till sina barn att de skitdåliga. Tvärtom, jag vill att man ska säga till sina barn vad de gör väldigt bra, för att sedan påpeka vad de kan göra bättre. Då tror jag att vi kan forma en framtida generation som välkomnar självreflektion och eftertanke.

Så snälla föräldrar till barn som suger men tror att de är jättebra, säg till era avkommor att ni älskar dem, men att de borde skärpa till sig lite för allas trevnad!

Du kommer att brinna i helvetet

Idag på jobbet plingade det på dörren någon gång under eftermiddagen. Min kollega öppnade dörren och kom tillbaka med en något förvånad blick. Han sade att det var en mor och dotter från Jehovas vittnen som hade undrat om han varit intresserad av att rädda sin själ innan det var för sent. Detta påminde mig om den dagen för ett år sedan då jag hade turen att få besök av dessa eminenta vittnen. Den gången började de med att självsäkert hävda att "du kommer att brinna i helvetet". Av någon konstig anledning uppfattade jag detta som en mindre förolämpning och svarade med att stänga dörren ungefär omedelbart. I dag ångrar jag detta beslut, eftersom jag någonstans undrar om det finns någon slags argumentationsteknik som helt skulle kunna avväpna dessa varelser och plantera någon form av mänsklig värme i dem.

Problemet när man diskuterar med djupt troende människor är att man inte alls har samma defintion av verkligheten som dem. Om deras himmel är brun och min är blå, hur ska vi då över huvudtaget kunna diskutera himlen? Problemet med religiösa fundamentalister är att de definierar tro som vetenskap. Själv definierar jag inte ens vetenskap som vetenskap. Jag anser mig tro på vetenskap, men inom många områden vet jag inte ens om den faktiskt är sann. Skillnaden mellan mig och Jehovas vittnen är att jag inte vet om jag har rätt eller om de har rätt, och jag är nöjd med den slutsatsen. Problem uppstår dock när de ska övertyga mig om att de absolut har rätt. De använder begreppet tro, men vad finns det egentligen för anledning att tro om man vet att något är sant? Deras förhållningssätt till tro tar bort allt det som är fint med tro. Det är bara vackert att tro om man inte vet det slutgiltiga svaret. Annars krävs det ju egentligen ingenting av en människa för att tro.

Jag funderade även på om det inte finns något bättre sätt för Jehovas vittnen att öppna sina rekryteringssamtal än "du kommer att brinna i helvetet"? Hur många lägenheter får de gå in i då? Scientologerna har enligt mig den absolut bästa strategin för att värva nya medlemmar. Hos dem får du göra olika tester och du får själv avgöra vad som är fel eller saknas i ditt liv. Därefter tar de fram dyrköpta lösningar till dina problem, och vips så är du en av dem. Om jag vore medlem i Jehovas vittnen skulle jag förmodligen inleda alla samtal med "brukar du bada i t-shirt eftersom du har så kraftiga hudbristningar på magen" eller "brukar du sitta själv och titta på Sing Along på fredagkvällar"? I så fall kanske Jehovas vittnen är någonting för dig. Och beställer du nu får du dessutom ge en tredjedel av din inkomst varje månad till oss. Men vänta, det kommer mer, du får dessutom den rostfria Mitzukniven på köpet!

En ryska eller en tjej med chips på magen?

Ok, jag ska erkänna en sak. Mitt kärleksliv den senaste tiden har inte varit mycket att hurra för. Förhållanden har många nackdelar. Bland annat innebär ett förhållande att man ibland måste genomlida två timmar av "Så som i himlen" och efteråt låtsas som att man inte tyckte att den var skitdålig, eller att sitta igenom en parmiddag med din flickväns väninna och hennes nya pojkvän vars största intresse i livet tycks vara tribaltattueringar och 42-tums plasma-TVs. Det är dessa nackdelar man försöker påminna sig om när man vaknar upp ensam de där söndagmorgnarna, iförd gårdagens festutstyrsel och med en andedräkt som för tankarna till din alkoholiserade bildlärare i högstadiet. Men föhållanden fyller också en väldigt viktig funktion i människors liv. Funktionen av självbekräftelse. När du befinner dig i ett förhållande får du automatiskt ett kvitto på att någon faktiskt har varit dum nog att köpa hela konceptet. Konceptet som är du. Din partner har med största sannolikhet inte samma bild av dig som du har, men du vet i alla fall någonstans att vad du än är, så finns det någon som accepterar det och till och med gillar det.

Det var just detta, behovet av bekräftelse, som drev mig till vansinnesdådet att lägga upp en profil på en internetdating-site för två veckor sedan. Jag hade hört av god vän att detta var det perfekta sättet att skaffa sig en ordentlig egoboost. Man behövde egentligen inte ens dejta folk, det räckte med att tjejer blev intresserade av en online för att man skulle känna någon slags stolthet och tillfredställelse. Trodde jag.

Efter att ha lagt upp en lagom spydig presentation av mig själv och en bild som inte visade min icke existerande käklinje eller mina asymmetriska näsborrar, kände jag mig hoppfull om att detta skulle bli vändningen på min tillfälliga egosvacka. Jag skulle bli den största gåvan till internetkvinnor sedan Pilatesbollen.

Dagen efter att jag hade lagt upp min profil satt jag helt maniskt framför datorn och kollade var femte minut om någon hade besökt min sida eller "flirtat" med mig. Timmarna gick och gensvaret från alla andra trasiga internetsinglar var lika frånvarande som Göran Perssons anorexia. Vad i helvete är detta tänkte jag.

På eftermiddagen dök det upp två mail in min inkorg där det stod att en tjej hade besökt min profil. Någon slags tragisk förväntan och glädje spred sig i min kropp medan jag gick in på datingsidan för att se vem som hade tyckt att jag i alla fall var tillräckligt snygg för att undersökas närmare. Glädjen ersattes snabbt av inre gråt när jag insåg att kvinnan som besökt min sida hette Annelie, var 36 år gammal och stolt mor till två barn och kom från Trollhättan. Detta kanske inte låter så illa i sig, men bilden hon hade lagt upp på sig själv föreställde en kvinna som låg tillbakalutad i en soffa, klädd i mjukisoverall, och hade en mängd hakor under sitt ofördelaktga anlete. Efter att ha analyserat bilden en stund kom jag även fram till att hon hade något som såg ut som chipssmulor på magen. Jag vet inte vad som var värst, att denna kvinna förmodligen ansåg sig spela i min liga, eller det faktum att hon inte ens hade flirtat med mig. Who was she to blow me off like that?! Jag skulle minsann kunna vara en utmärkt styvfar till hennes äckliga barn!

Jag lät emellertid inte detta svåra nederlag stoppa min tillfälliga entusiasm för företeelsen internetdating. Dagen efter öppnade jag ett mail i inkorgen där det stod att en tjej hade flirtat med mig. Jag gick in på min profil, bara för att upptäcka att en rysk kvinna vid namn Lana hade skickat en flirt till mig. Verkligheten hade kommit ikapp mig. Jag dög bara åt ryskor som inte förstod ens förstod vad jag skrev, och tvåbarnsmammor ifrån Trollhättan.

Internetdating är nu ett avslutat kapitel i mitt liv and will never be spoken of again.

Love you all