Ja så var det dags igen. Dags att stoppa i den där förbannade Absolute Christmas-skivan från 96 och desperat och förgäves försöka återskapa den där julkänslan man hade när man var 11. Dags att tvingas lyssna på den där jävla Bob Geldoff/Live Aid – låten: Let them know it’s Christmas.
Varje jul sedan den där skivan kom har jag gått och förundrats över den där ytterst konstiga textraden ”and there won’t be snow in Africa this Christmas”. Jag har alltid kliat mig huvudet och tänkt ”är det verkligen afrikanernas största problem?”
Om det nu vore så, borde inte Bono åka runt i världen och försöka dra in pengar till en puckelpist i Burkina Faso istället för att hålla på och tjafsa om att skriva av tredje världens skulder? Borde man inte flyga ner stora lass med snö och låta afrikanska barn leka runt i snödrivor som hyenor pissat i.
Jag tror faktiskt inte att jag håller med Bob Geldoff. Afrikaner behöver inte snö. Det vore en enorm björntjänst att ge dem snö. Om man fördelar allt lidande i världen hamnar ca 99% på folk i afrika och 1% på oss i västvärlden. Är det verkligen juste att flytta över vår enda form av lidande på dem? Om vi dessutom ger dem Tv 3s ordpusselprogram och Linda Rosing så har vi ju sett till att 100% av världens lidande ligger i Afrika.
Bob Geldoff: Tänk om, tänk rätt!
söndag 14 december 2008
torsdag 13 november 2008
Coregatanten
Jag sitter och slötittar på TV och ser för ca 40e gången den där Coregatanten som pratar om hur frustrerande det är att ha löständer eftersom det fastnar frön i hennes gom när hon äter fikon med sina tantpolare. Hon understryker också hur jobbigt det är att ha löständer eftersom hon är rädd att hennes kompisar ska få reda på det. Jag undrar då om tanthelsiket har funderat på om det kanske kan vara så att det är större sannolikhet att hennes vänner får reda på att hon har fakegaddar när hon sitter och nämner det 17 gånger om dagen i rikstäckande TV. Skämmes ta mig fan din dumma dumma Coregatant! Det känns som hon är redo att förlora sina vänner bara för att tjäna lite stålar. Vilken bitch! Till Coregatantens vänner vill jag säga: gå inte dit och ät fikon igen! Hon tycker om pengar mer än hon tycker om er!
tisdag 11 november 2008
De överskattade
Det finns många grupper i samhället som har det svårt. Sen finns det en del som har det alldeles för lätt. En av dessa grupper är våra gamlingar.
Innan ni skickar avföring och gamla hudrester hem till mig med posten och anklagar mig för att vara en hemsk människa, vill jag säga att jag inser att många gamla lever under hemska förhållanden och har svårt att få vardagen att gå ihop. Det är inte deras levnadsvillkor jag syftar på när jag säger att de har det för lätt. Det jag vill säga är att många gamla tar åt sig orimligt mycket cred i förhållande till insats för allt coolt som hänt under 1900-talet, och de kommer undan med det enbart för att de är gamla och därmed oantastliga.
Vi får redan i unga åldrar lära oss att vi måste respektera våra gamla och att vi har dem att tacka för allt vi har. Detta är förvisso sant på så sätt att allt som finns faktiskt är skapat av människor som levt innan oss. Men om man ser sig omkring så består samhället till 90% av människor som aldrig har och aldrig kommer att utmana sig själva och göra någonting som är ens på gränsen till intressant. Detta gäller såväl unga som gamla. Jag insåg detta när jag gjorde ett skolarbete när jag pluggade i Australien och skulle intervjua ett gäng gamlingar på ett ålderdomshem. Jag hade förväntat mig att få en massa ”Stekta gröna tomater” visdom öst över mig, men istället möttes jag av skittrista 83-åringar som hade suttit och lyssnat på radio och grälat med sina fruar hela livet.
Istället för att ge cred till gamlingar som inte förtjänar det skulle jag vilja hylla dem som gör vår värld bättre. Det kan vara alltifrån gamlingar till unga modiga själar som vågar gå sin egen väg. Som Napoleon en gång sa ”genierna är meteorer som är förutbestämda att brinna för att lysa upp sitt århundrade”. Låt oss tänka om och ge de här människorna mer uppskattning. Det är ofta dessa individer som minst efterfrågar ära.
Men jag kanske inte ska säga för mycket. En dag kanske jag sitter där själv på en sketen veranda och tar åt mig äran för Osasis ”Wonderwall”, Internet eller fotbolls-VM 94.
Innan ni skickar avföring och gamla hudrester hem till mig med posten och anklagar mig för att vara en hemsk människa, vill jag säga att jag inser att många gamla lever under hemska förhållanden och har svårt att få vardagen att gå ihop. Det är inte deras levnadsvillkor jag syftar på när jag säger att de har det för lätt. Det jag vill säga är att många gamla tar åt sig orimligt mycket cred i förhållande till insats för allt coolt som hänt under 1900-talet, och de kommer undan med det enbart för att de är gamla och därmed oantastliga.
Vi får redan i unga åldrar lära oss att vi måste respektera våra gamla och att vi har dem att tacka för allt vi har. Detta är förvisso sant på så sätt att allt som finns faktiskt är skapat av människor som levt innan oss. Men om man ser sig omkring så består samhället till 90% av människor som aldrig har och aldrig kommer att utmana sig själva och göra någonting som är ens på gränsen till intressant. Detta gäller såväl unga som gamla. Jag insåg detta när jag gjorde ett skolarbete när jag pluggade i Australien och skulle intervjua ett gäng gamlingar på ett ålderdomshem. Jag hade förväntat mig att få en massa ”Stekta gröna tomater” visdom öst över mig, men istället möttes jag av skittrista 83-åringar som hade suttit och lyssnat på radio och grälat med sina fruar hela livet.
Istället för att ge cred till gamlingar som inte förtjänar det skulle jag vilja hylla dem som gör vår värld bättre. Det kan vara alltifrån gamlingar till unga modiga själar som vågar gå sin egen väg. Som Napoleon en gång sa ”genierna är meteorer som är förutbestämda att brinna för att lysa upp sitt århundrade”. Låt oss tänka om och ge de här människorna mer uppskattning. Det är ofta dessa individer som minst efterfrågar ära.
Men jag kanske inte ska säga för mycket. En dag kanske jag sitter där själv på en sketen veranda och tar åt mig äran för Osasis ”Wonderwall”, Internet eller fotbolls-VM 94.
söndag 2 november 2008
När det var coolt att vara kass
En kompis till mig skickade mig en länk till detta klipp som är filmat på min gamla högstadieskola.
Många blir säkert upprörda över att våra skolungdomar bråkar på detta sätt, men jag blir mest förbannad på dessa ungdomars totala brist på humor. De skrattar som hyenor åt någonting som rent ut sagt är skittråkigt. Var fan ligger den komiska originaliteten i att låtsasbråka?! Då slår det mig att denna film är väldigt talande för hela högstadiet, i alla fall som jag minns det. Högstadiet är den enda tid i livet då det anses coolt att vara fullständigt medioker. Så var det definitivt på min tid. Det räckte med att ha på sig pösiga brallor, vara lite dum i huvudet och heta Jimmy eller något liknande så var man plötsligt någon.
Hur kommer det sig egentligen att kidsen kan skapa sådana här alternativa universum där förmåga inte lönar sig? Går inte det emot hela “survival of the fittest” teorin? Mig veterligen har högstadiet i alla tider kännetecknats av detta fenomen. När man tänker efter är det ju sjukt konstigt att vi har lyckats sätta folk på månen, men inte lyckats fixa denna bugg i den mänskliga utvecklingen.
Många blir säkert upprörda över att våra skolungdomar bråkar på detta sätt, men jag blir mest förbannad på dessa ungdomars totala brist på humor. De skrattar som hyenor åt någonting som rent ut sagt är skittråkigt. Var fan ligger den komiska originaliteten i att låtsasbråka?! Då slår det mig att denna film är väldigt talande för hela högstadiet, i alla fall som jag minns det. Högstadiet är den enda tid i livet då det anses coolt att vara fullständigt medioker. Så var det definitivt på min tid. Det räckte med att ha på sig pösiga brallor, vara lite dum i huvudet och heta Jimmy eller något liknande så var man plötsligt någon.
Hur kommer det sig egentligen att kidsen kan skapa sådana här alternativa universum där förmåga inte lönar sig? Går inte det emot hela “survival of the fittest” teorin? Mig veterligen har högstadiet i alla tider kännetecknats av detta fenomen. När man tänker efter är det ju sjukt konstigt att vi har lyckats sätta folk på månen, men inte lyckats fixa denna bugg i den mänskliga utvecklingen.
söndag 26 oktober 2008
En ny affärsidé
Sommaren 2006 var jag i Hollywood och försökte bli skådis. Det gick väl sådär, men jag träffade många intressanta människor på vägen. Bland annat träffade jag två killar som hette Noel och Bryan, som jobbade med att anordna fester där tjejer fick bada topless i Margerita. Noel och Bryan filmade tjejerna när de badade i denna härliga tequiladrink och sålde sedan filmerna på nätet. Jag har tänkt en del på dessa herrar sedan dess och funderat en del på deras affärsidé. Det känns ju som en rätt långsökt grej, men när allt kommer omkring så måste de ju ha fått idén av någon som faktiskt haft denna sexuella fantasi. Då slår det mig att det är två ganska olika intressen som kombineras. Sprit och toplesstjejer är ju härliga var för sig men hur noga jag än tänker kan jag inte erinra mig om att dessa två dykt upp samtidigt i någon fantasi som jag haft.
Detta har dock triggat min hjärna att komma på nya teman som man kan filma och tjäna pengar på. Den ena komponenten av Noel och Bryans affärsidé: topless tjejer, måste naturligtvis finnas med i mina filmer. Den andra delen är den jag fortfarande funderar på, men det måste självklart vara någonting jag själv tycker om. Här är mina förslag än så länge:
1. Topless-tjejer som klappar hundvalpar
2. Topless-tjejer som kollar på krigsfilm
3. Topless-tjejer som spelar badminton
4. Topless-tjejer som går på Nordiska museet
5. Topless-tjejer som fikar på söder
6. Topless – tjejer som sjunger flerstämmigt
7. Topless-tjejer som gör melodikrysset på lördagar
Nu ska det ju också påpekas att ingen av dessa komponenter förekommer i mina sexuella drömmar, men jag tror ändå att de skulle kunna ge folk en minnesvärd och behaglig stund i tv-soffan.
Detta har dock triggat min hjärna att komma på nya teman som man kan filma och tjäna pengar på. Den ena komponenten av Noel och Bryans affärsidé: topless tjejer, måste naturligtvis finnas med i mina filmer. Den andra delen är den jag fortfarande funderar på, men det måste självklart vara någonting jag själv tycker om. Här är mina förslag än så länge:
1. Topless-tjejer som klappar hundvalpar
2. Topless-tjejer som kollar på krigsfilm
3. Topless-tjejer som spelar badminton
4. Topless-tjejer som går på Nordiska museet
5. Topless-tjejer som fikar på söder
6. Topless – tjejer som sjunger flerstämmigt
7. Topless-tjejer som gör melodikrysset på lördagar
Nu ska det ju också påpekas att ingen av dessa komponenter förekommer i mina sexuella drömmar, men jag tror ändå att de skulle kunna ge folk en minnesvärd och behaglig stund i tv-soffan.
måndag 20 oktober 2008
Baconfett
Idag lagade jag bacon och pasta. Sen åkte jag iväg och när jag kom tillbaka såg det ut såhär i pannan. Baconfettet hade hårdnat och blivit en vaxliknande massa. Detta gav mig massor av idéer. Jag satt och funderade på hur många konstnärer i Sverige som jobbar med baconfett. Jag kom inte på en enda, så därför beslutade jag mig för att detta ska bli min stora grej. Jag kommer eventuellt gå ner på halvtid för att kunna ägna mig åt mitt nya kall så helhjärtat som möjligt. Jag kommer börja med att stoppa det baconfett jag producerat ikväll i en burk och försluta den hårt och omsorgsfullt. Sen ska jag se till att laga bacon så ofta som möjligt så att jag till slut kommer att ha fyllt hela burken. Därefter ska jag börja göra små figurer av mitt baconfett som jag kommer visa för alla som vill se. Mitt första mål är att göra baconfettsversioner av följande konstverk.
1. Den sista måltiden
2. Grindslanten
3. Stockholms blodbad
När jag har gjort detta ska jag göra ljus med riktiga vekar och ge bort till mina nära och kära.
En kortvuxen vän
I förrgår var jag på fest och började av någon anledning att tänka på att det vore kul att känna en dvärg, eller kortväxt person som det heter på mer politiskt korrekt svenska. Och med känna menar jag inte någon som man bara morsar på när man är och handlar ost på ICA, utan någon som man verkligen kan hänga med när man känner sig ensam. Jag tror att anledningen till att jag vill ha en dvärg som kompis är att jag vill uppfattas som ädel av min omgivning. Alla skulle tänka ”oj vad coolt att han inte bryr sig om att hans kompis är dvärg”. Det som är lite motsägelsefullt i det jag säger är att i nuläget är det enda skälet till att jag vill bli kompis med en dvärg att han eller hon är kortväxt, och folk skulle alltså ha fel när de tänkte att jag inte bryr mig om att min kompis är dvärg. Det skulle ju trots allt vara själva kärnan i vår vänskap, i alla fall till en början. Men sen skulle dvärgen och jag kunna göra en massa saker. Saker som inte är baserade på det faktum att han/hon är kortväxt. Vi skulle kunna samla på hockeykort, röka hasch eller bara ligga på en filt någonstans. Det vore nåt…
onsdag 15 oktober 2008
Mitt liv som lesbisk
Inatt drömde jag att jag var en kortvuxen, kraftig lesbisk kvinna. Lite som en såndär MC-flata man bara läser om i hobbytidningar. Jag hade en sambo som var lika kraftig som jag. Jag har aldrig tidigare drömt att jag är någon annan än mig själv, så jag var väldigt förvånad när jag vaknade. Vad fan betydde detta? Att det är dags för mig att packa min väskor och flytta till ett hem där en vårdare som heter Stefan kan låsa dörren om mig varje kväll och övervaka mina promenader? Eller att jag helt enkelt har en undertryckt längtan att bli lesbisk?
Hur som helst triggade detta mig att börja skriva på en roman om två korpulenta lesbiska damer. Sussi och Agneta hette de och de jobbade båda med friskvård. Första kapitlet började så här:
‚ÄùAgneta kom in i köket och slängde sina bilnycklar på bordet. Hon tittade bort mot kökssoffan och fick se Sussi som satt och hulkade bredvid en skål av mjölk och gamla Corn Flakes.
-Men vad fan är det Sussi? Frågade Agneta.
-Ja va sjutton tror du!? Svarade Sussi med gråten i halsen.
- Hur ska jag veta om du aldrig pratar med mig! Vi kan inte ha det så här. Det här är inte ett förhållande. Det här är någon djävla gråtorgie och jag tycker faktiskt att jag är värd mer än så!
Agneta beslöt sig för att lämna Sussi där på kökssoffan. Lämna henne med bilnycklarna. Lämna henne med gråten. Ingenting var längre som förr.‚Äù
Efter att ha skrivit dessa rader slog det mig att jag skrev på vad som förmodligen skulle mynna ut i världens sämsta roman genom tiderna så jag lade ned projektet och gick ut och köpte en latte istället.
Betyder detta att jag inte uppskattar drömmen jag hade? Inte alls. Jag blev otroligt tagen av den och hoppas att mitt lesbiska alterego dyker upp en annan dröm snart igen!
Hur som helst triggade detta mig att börja skriva på en roman om två korpulenta lesbiska damer. Sussi och Agneta hette de och de jobbade båda med friskvård. Första kapitlet började så här:
‚ÄùAgneta kom in i köket och slängde sina bilnycklar på bordet. Hon tittade bort mot kökssoffan och fick se Sussi som satt och hulkade bredvid en skål av mjölk och gamla Corn Flakes.
-Men vad fan är det Sussi? Frågade Agneta.
-Ja va sjutton tror du!? Svarade Sussi med gråten i halsen.
- Hur ska jag veta om du aldrig pratar med mig! Vi kan inte ha det så här. Det här är inte ett förhållande. Det här är någon djävla gråtorgie och jag tycker faktiskt att jag är värd mer än så!
Agneta beslöt sig för att lämna Sussi där på kökssoffan. Lämna henne med bilnycklarna. Lämna henne med gråten. Ingenting var längre som förr.‚Äù
Efter att ha skrivit dessa rader slog det mig att jag skrev på vad som förmodligen skulle mynna ut i världens sämsta roman genom tiderna så jag lade ned projektet och gick ut och köpte en latte istället.
Betyder detta att jag inte uppskattar drömmen jag hade? Inte alls. Jag blev otroligt tagen av den och hoppas att mitt lesbiska alterego dyker upp en annan dröm snart igen!
Tragisk okunskap
En kväll för några veckor sedan satt jag i min sköna soffa och tittade på ”Vem kan slå Filip och Fredrik”. I just detta avsnitt tävlade de mot en tjej som var mellan 30 och 50, och som presenterade sig som boxande fembarnsmorsa eller något i den stilen. Förutom det faktum att hon var totalt befriad från allt vad karisma heter var det väl inget större fel på henne. Trodde jag.
Under ett tävlingsmoment, där uppgiften var att placera olika platser på en världskarta där länderna inte var utskrivna, fick deltagarna frågan var Mecka (kan även stavas Mekka) ligger. Den boxande morsan visade då sina oerhörda geografikunskaper genom att placera Mecka i norra Tyskland. När jag såg detta höll jag på att sätta en ostbåge i halsen. Denna lilla miss kan betyda tre saker. 1. Hon vet inte var Tyskland (världens fjärde största och Europas största ekonomi) ligger. 2. Hon vet inte vad Mecka är. 3. Hon tror på fullaste allvar att Mecka ligger i Tyskland. Jag vet i ärlighetens namn inte vilket av ovanstående alternativ som är värst. Jag kräver inte att folk ska veta exakt i vilket land Mecka ligger men det här var inte helt ok för att uttrycka sig milt.
Programmet slutade, jag gick och la mig, solen gick upp nästa dag. Jag kunde inte sluta tänka på den här tjejen. Jag diskuterar ibland med mina vänner huruvida förintelsen någonsin skulle kunna äga rum igen. Jag har alltid haft åsikten att människor som säger att mänskligheten har lärt sig av sina misstag och att ett sådant fruktansvärt massmord aldrig skulle kunna drabba världen igen är något naiva. Och ju mer jag gick och grubblade och tänkte på den här tjejen i Filip och Fredrik, desto mer insåg jag att hon är det yttersta beviset för att förintelsen faktiskt kan äga rum igen. Hon är en vandrande förmedlare av icke-kunskap. Hon har fem barn som hon troligtvis kommer föra vidare sin totala brist på ackumulerad kunskap till, och så fortsätter det med deras barn.
Det kan verka hårt att skylla hela företeelsen folkmord på en boxande fembarnsmamma (det är ju faktiskt min tes om man tänker efter), men jag blir så genuint upprörd av den bristande respekt för kunskap som breder ut sig i vårt samhälle. Den brilliante programledaren Jon Stewart yttrade följande citat i sin ”Daily Show” för någon vecka sedan: ”those who do not study the past get the exciting opportunity to repeat it”. Så jävla sant!
Under ett tävlingsmoment, där uppgiften var att placera olika platser på en världskarta där länderna inte var utskrivna, fick deltagarna frågan var Mecka (kan även stavas Mekka) ligger. Den boxande morsan visade då sina oerhörda geografikunskaper genom att placera Mecka i norra Tyskland. När jag såg detta höll jag på att sätta en ostbåge i halsen. Denna lilla miss kan betyda tre saker. 1. Hon vet inte var Tyskland (världens fjärde största och Europas största ekonomi) ligger. 2. Hon vet inte vad Mecka är. 3. Hon tror på fullaste allvar att Mecka ligger i Tyskland. Jag vet i ärlighetens namn inte vilket av ovanstående alternativ som är värst. Jag kräver inte att folk ska veta exakt i vilket land Mecka ligger men det här var inte helt ok för att uttrycka sig milt.
Programmet slutade, jag gick och la mig, solen gick upp nästa dag. Jag kunde inte sluta tänka på den här tjejen. Jag diskuterar ibland med mina vänner huruvida förintelsen någonsin skulle kunna äga rum igen. Jag har alltid haft åsikten att människor som säger att mänskligheten har lärt sig av sina misstag och att ett sådant fruktansvärt massmord aldrig skulle kunna drabba världen igen är något naiva. Och ju mer jag gick och grubblade och tänkte på den här tjejen i Filip och Fredrik, desto mer insåg jag att hon är det yttersta beviset för att förintelsen faktiskt kan äga rum igen. Hon är en vandrande förmedlare av icke-kunskap. Hon har fem barn som hon troligtvis kommer föra vidare sin totala brist på ackumulerad kunskap till, och så fortsätter det med deras barn.
Det kan verka hårt att skylla hela företeelsen folkmord på en boxande fembarnsmamma (det är ju faktiskt min tes om man tänker efter), men jag blir så genuint upprörd av den bristande respekt för kunskap som breder ut sig i vårt samhälle. Den brilliante programledaren Jon Stewart yttrade följande citat i sin ”Daily Show” för någon vecka sedan: ”those who do not study the past get the exciting opportunity to repeat it”. Så jävla sant!
måndag 22 september 2008
Fågeltanten
Varje morgon när jag är ute och traskar på Lilla Essingen möter jag henne. Fågeltanten. Hon går runt med sin barnvagn som är full av bröd, frön och barnnaglar som hon matar fåglarna med. Jag är rädd för fågeltanten. Hon skrämmer skiten ur mig. Hon ser precis ut som fågeltanten i Ensam Hemma 2, som Kevin McCalister utvecklar något slags platoniskt förhållande med. Jag vill inte ha något förhållande med fågeltanten på Lilla Essingen. Inte nog med att jag är rädd för henne, jag är nästan ännu räddare för de äckliga fåglarna hon drar till sig. Varje dag får jag lust att skälla ut henne och fråga varför hon inte sitter hemma och bjuder besökare på Bridgeblandning och lyssnar på P1 som alla andra tanter. Sen tänker jag att det kanske inte är riktigt juste att skrika åt en gammal tant. Samhället skulle inte gilla det. Men sen tänker jag: vem är hon att försämra min livskvalitet?! Om jag levde i en värld där våra handlingar inte får konsekvenser skulle jag kasta en handgranat på tanten och fåglarna. Eller åtminstone säga till på skarpen. Men det gör jag inte. Fan.
måndag 18 augusti 2008
Den klassiska missuppfattningsteorin
Satt och läste den fantastiska tidningen Aftonbladet och hittade denna lilla krönika.
http://www.aftonbladet.se/kvinna/article3123684.ab
Visst har tjejen en poäng när hon skriver att utseendet spelar stor roll osv, men, och detta är ett stort MEN, hon ramlar i slutet av sin krönika ner i den klassiska missuppfattningsfällan.
Hon skriver:
"Men fula mänskor klarar sig ju alldeles finemang, ja faktiskt bättre än de som ser bra ut, när jag tänker efter. För det vet ju alla hur det är med de som är snygga och charmiga och populära och lyckade: De behöver aldrig utveckla någon personlighet. Ingen kommer nånsin kräva mer av dem än att de går att ha i möblerade rum och ler lagom trevligt på bröllopsfotot. De fula däremot, de har lärt sig att kompensera sitt anskrämliga yttre med ett spännande inre. De har djupare och rikare känsloliv. Är klokare. Mer kreativa. Allt som är viktigt och intressant och stort på riktigt kommer från fulingar."
Inser inte samhället hur fel detta resonemang är?! Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag har träffat fula människor som verkar surfa på någon slags gratisvåg eftersom alla utgår från att de är roliga och trevliga bara för att de är fula. Man tänker "oj va ful han var, men han är säkert skitrolig för att kompensera för sitt tvivelaktiga yttre". Detta leder till att man kräver mindre av personligheten hos en ful människa.
En riktigt snygg människa däremot, drabbas av det omvända problemet. Folk utgår från att de är otrevliga bara för att de är snygga. Därför måste de jobba dubbelt så hårt som en ful människa för att ens klassas som hälften så trevlig. Detta gör att en snygg person måste jobba hårdare på sin personlighet och detta torde resultera att snygga personer blir trevligare än fula personer.
http://www.aftonbladet.se/kvinna/article3123684.ab
Visst har tjejen en poäng när hon skriver att utseendet spelar stor roll osv, men, och detta är ett stort MEN, hon ramlar i slutet av sin krönika ner i den klassiska missuppfattningsfällan.
Hon skriver:
"Men fula mänskor klarar sig ju alldeles finemang, ja faktiskt bättre än de som ser bra ut, när jag tänker efter. För det vet ju alla hur det är med de som är snygga och charmiga och populära och lyckade: De behöver aldrig utveckla någon personlighet. Ingen kommer nånsin kräva mer av dem än att de går att ha i möblerade rum och ler lagom trevligt på bröllopsfotot. De fula däremot, de har lärt sig att kompensera sitt anskrämliga yttre med ett spännande inre. De har djupare och rikare känsloliv. Är klokare. Mer kreativa. Allt som är viktigt och intressant och stort på riktigt kommer från fulingar."
Inser inte samhället hur fel detta resonemang är?! Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag har träffat fula människor som verkar surfa på någon slags gratisvåg eftersom alla utgår från att de är roliga och trevliga bara för att de är fula. Man tänker "oj va ful han var, men han är säkert skitrolig för att kompensera för sitt tvivelaktiga yttre". Detta leder till att man kräver mindre av personligheten hos en ful människa.
En riktigt snygg människa däremot, drabbas av det omvända problemet. Folk utgår från att de är otrevliga bara för att de är snygga. Därför måste de jobba dubbelt så hårt som en ful människa för att ens klassas som hälften så trevlig. Detta gör att en snygg person måste jobba hårdare på sin personlighet och detta torde resultera att snygga personer blir trevligare än fula personer.
onsdag 16 juli 2008
Tjej eller hund
Jag har gått och funderat ett tag. Mitt liv är förvisso innehållsrikt och härligt på många sätt, men ibland kan jag känna att någonting saknas. Jag tror att lösningen på detta är att skaffa en livskamrat i någon form. Valet står då mellan en hund och en tjej. Ju mer man funderar på det, desto mer ter sig dessa två alternativ fördelaktiga på olika sätt.
Till att börja med kan konstatera att tjejer är roligare att prata med, även om hundar ofta kan verka vara bättre lyssnare. Hundar är alltid oproportionerligt glada när man kommer hem, vilket säkerligen vore ett härligt inslag i vardagen. Även om tjejer ibland kan dra på mungiporna åt ens blotta närvaro så kan man krasst konstatera att alternativet tjej innebär mindre bekräftelse och mer jobb. Hundar kan kissa lite oskyldigt på ryamattan utan att man gör en stor grej av det, men om en tjej gör samma sak lägger sig en tryckt stämning i luften och man måste genast dra upp några riktlinjer. Plockar man upp sin hunds bajs i en plastpåse blir man applåderad av samhället, men tro mig, folk tittar lite snett på en om man gör samma sak för en tjej.
När det kommer till avdelningen mysfaktor är det en hård kamp. Hundar är lurviga och härliga, men doften av levergodis när hunden vänder sig om och vill slicka en i ansiktet är mindre tilltalande än Elisabeth Ardens 8 hour cream. Däremot har hunden fördelen att den efter en stunds mysande lägger sig vid fotändan och slumrar medan tjejen ligger kvar och gör det otroligt svårt att sova.
En hund lever ca 9-13 år, en klart greppbar tidshorisont. De flesta tjejer blir minst 35, vilket gör det till ett större åtagande. Faller det väl ut så kan detta självklart vara bra, men en hund känns ändå som en lättare exit om det skulle skita sig.
Fan jag blir inte klokare av detta. Va fan ska jag göra?!?
Till att börja med kan konstatera att tjejer är roligare att prata med, även om hundar ofta kan verka vara bättre lyssnare. Hundar är alltid oproportionerligt glada när man kommer hem, vilket säkerligen vore ett härligt inslag i vardagen. Även om tjejer ibland kan dra på mungiporna åt ens blotta närvaro så kan man krasst konstatera att alternativet tjej innebär mindre bekräftelse och mer jobb. Hundar kan kissa lite oskyldigt på ryamattan utan att man gör en stor grej av det, men om en tjej gör samma sak lägger sig en tryckt stämning i luften och man måste genast dra upp några riktlinjer. Plockar man upp sin hunds bajs i en plastpåse blir man applåderad av samhället, men tro mig, folk tittar lite snett på en om man gör samma sak för en tjej.
När det kommer till avdelningen mysfaktor är det en hård kamp. Hundar är lurviga och härliga, men doften av levergodis när hunden vänder sig om och vill slicka en i ansiktet är mindre tilltalande än Elisabeth Ardens 8 hour cream. Däremot har hunden fördelen att den efter en stunds mysande lägger sig vid fotändan och slumrar medan tjejen ligger kvar och gör det otroligt svårt att sova.
En hund lever ca 9-13 år, en klart greppbar tidshorisont. De flesta tjejer blir minst 35, vilket gör det till ett större åtagande. Faller det väl ut så kan detta självklart vara bra, men en hund känns ändå som en lättare exit om det skulle skita sig.
Fan jag blir inte klokare av detta. Va fan ska jag göra?!?
tisdag 15 juli 2008
Y-namn
Det är ju sedan länge ett känt faktum att killar med y-namn är överrepresenterade i svenska fängelser och är drabbade av karies i större utsträckning än killar med vanliga namn som till exempel Gustaf, Truls och Tompa. Veckan innan jag skulle börja lågstadiet var det en kille i femman som hette Ronny som satte eld på vår gympasal. När det var dags för första dagen i skolan var jag så rädd för Ronny att mina knäskålar slog emot varandra likt ett tjockt finskt par som ligger och älskar.
Mina (och samhällets) fördomar mot killar med y-namn förstärktes och bekräftades gång på gång under min uppväxt. Det var antingen Johnny, Jimmy, Ronny, Conny eller Sonny. I den tidiga barndomen utmärkte de sig genom att ha såna där vidriga råttsvansar i nacken (en slags avsmalnad och fullständigt groteskt ful variant av hockeyfrilla för den som undrar) och piercade öron med nån slag obehaglig guldring. Det var alltid killar med y-namn som skulle låtsasbråka och senare även bråka på riktigt. I högstadiet fick de till alla normala killars förtret alla tjejer. I gymnasiet började de på handelsprogrammet, och idag jobbar alla troligtvis som säljare på OnOff, som innebandykille, som "Kompis" till yngre bråkiga killar med y-namn på svenska högstadieskolor eller som värdetransportrånare.
Innan folk med y-namn blir arga och gör som folk med y-namn i allmänhet gör, dvs mordhotar mig eller fyller min bensintank med betong, vill jag säga att naturligtvis inte alla y-namnskillar är som jag beskriver ovan, men till och med ni får erkänna att det stämmer i 90 % av fallen.
Vad i helskotta beror detta samhällsfenomen på då kan man undra? Som så mycket annat beror det på föräldrarna. En person som döper sitt barn till ett y-namn är helt enkelt inte redo att bli förälder.
Idag döps inte så många barn till y-namn. Betyder det att brotten kommer minska och att råttsvansarna kommer försvinna? Naturligtvis inte. Precis som allt annat här i livet går sånt där i cykler. Jag är rätt säker på att dagens motsvarighet till y-namnen är Kevin och Liam.
Det är roligt att spekulera i vad framtidens y-namn kommer vara. Min gissning är Mofasa. Vad tror ni?
Mina (och samhällets) fördomar mot killar med y-namn förstärktes och bekräftades gång på gång under min uppväxt. Det var antingen Johnny, Jimmy, Ronny, Conny eller Sonny. I den tidiga barndomen utmärkte de sig genom att ha såna där vidriga råttsvansar i nacken (en slags avsmalnad och fullständigt groteskt ful variant av hockeyfrilla för den som undrar) och piercade öron med nån slag obehaglig guldring. Det var alltid killar med y-namn som skulle låtsasbråka och senare även bråka på riktigt. I högstadiet fick de till alla normala killars förtret alla tjejer. I gymnasiet började de på handelsprogrammet, och idag jobbar alla troligtvis som säljare på OnOff, som innebandykille, som "Kompis" till yngre bråkiga killar med y-namn på svenska högstadieskolor eller som värdetransportrånare.
Innan folk med y-namn blir arga och gör som folk med y-namn i allmänhet gör, dvs mordhotar mig eller fyller min bensintank med betong, vill jag säga att naturligtvis inte alla y-namnskillar är som jag beskriver ovan, men till och med ni får erkänna att det stämmer i 90 % av fallen.
Vad i helskotta beror detta samhällsfenomen på då kan man undra? Som så mycket annat beror det på föräldrarna. En person som döper sitt barn till ett y-namn är helt enkelt inte redo att bli förälder.
Idag döps inte så många barn till y-namn. Betyder det att brotten kommer minska och att råttsvansarna kommer försvinna? Naturligtvis inte. Precis som allt annat här i livet går sånt där i cykler. Jag är rätt säker på att dagens motsvarighet till y-namnen är Kevin och Liam.
Det är roligt att spekulera i vad framtidens y-namn kommer vara. Min gissning är Mofasa. Vad tror ni?
fredag 4 juli 2008
Vad finns egentligen där ute?
Jag hittade denna film igår på Youtube
Jag blev väldigt fascinerad av denna film. Inte bara på grund av den Mark Knopfler inspirerade gitarrslingan i bakgrunden, utan även av denna oändlighet som utgör universum. Jag låg och tänkte på detta inpå småtimmarna inatt. Jag låg och funderade på vad som skulle krävas för att jag skulle flytta till en annan planet. Det finns så mycket jag skulle sakna här på jorden. Det jag skulle sakna mest, förutom mina vänner, är förmodligen sprutgrädde. Sprutgrädden är kanske den uppfinning på jorden som fått minst cred i förhållande till sin nytta. Tänk vad bortskämda vi är som bara kan gå och öppna kylen, ta fram denna härliga behållare och sen bara spruta ut grädde. Grädde på mindre än en sekund. Man kan spruta munnen full och bara njuta. Man kan lägga upp grädden på ett fat och iaktta det vackra mönstret i flera timmar. Man kan ha sprutgrädde i chili con carnen, i barnens bakelser, i bröllopstårtan. Man kan ha grädden i en påse av plast och ta med till jobbet.
Så tänk på det nästa gång ni står och tittar upp mot rymden och längtar bort. Tänk på att det kanske inte finns sprutgrädde på andra planeter.
Jag blev väldigt fascinerad av denna film. Inte bara på grund av den Mark Knopfler inspirerade gitarrslingan i bakgrunden, utan även av denna oändlighet som utgör universum. Jag låg och tänkte på detta inpå småtimmarna inatt. Jag låg och funderade på vad som skulle krävas för att jag skulle flytta till en annan planet. Det finns så mycket jag skulle sakna här på jorden. Det jag skulle sakna mest, förutom mina vänner, är förmodligen sprutgrädde. Sprutgrädden är kanske den uppfinning på jorden som fått minst cred i förhållande till sin nytta. Tänk vad bortskämda vi är som bara kan gå och öppna kylen, ta fram denna härliga behållare och sen bara spruta ut grädde. Grädde på mindre än en sekund. Man kan spruta munnen full och bara njuta. Man kan lägga upp grädden på ett fat och iaktta det vackra mönstret i flera timmar. Man kan ha sprutgrädde i chili con carnen, i barnens bakelser, i bröllopstårtan. Man kan ha grädden i en påse av plast och ta med till jobbet.
Så tänk på det nästa gång ni står och tittar upp mot rymden och längtar bort. Tänk på att det kanske inte finns sprutgrädde på andra planeter.
onsdag 18 juni 2008
Att få ett barn att börja gråta
Nu är det bekräftat. Jag är en hemsk människa. Jag har framkallat tårar av förakt och rädsla hos en fyraåring jag inte känner.
Jag och min kompis Linn fick för några veckor sedan för oss att vi skulle bli barnprogramledare i TV. För att denna dröm skulle bli verklighet krävdes att vi först hade någonting att visa för våra vänner på SVT. Vi satte oss ner och knåpade ihop ett manus som vi kände skulle bli det bästa de förbannade barnen runt om i Sverige hade sett sedan Jörgen Lantz gick runt och var överförfriskad i en björnkostym.
Nu fanns det bara ett problem. Barnen. Vi gick igenom vår bekantskapskrets för att skrapa fram några barn som skulle vara villiga att göra TV-historia. Jag har inga barn och jag känner ingen som har barn. Därför blev jag överlycklig när Linn ringde och sa att hon hade tillgång till tre barn som mer än gärna skulle ställa upp i vår show. Jag frågade inte var hon hade fått barnen ifrån, och kanske ville jag heller inte veta.
När det så var dags att spela in vår succépilot var jag mer förväntansfull än någonsin. Vi hade tre barn, 4, 9 och 11 år gamla. Jag såg detta som ett gyllene tillfälle att experimentera lite och göra barnprogram för alla olika åldrar. Vi kom på att vårt program skulle gå under det raffiga och inte alls peddoklingande namnet "Mitt sovrum".
När kameran rullade satt vi tillsammans med barnen i Linns säng och pratade om allt från djur till mat. Efter introt skulle vi göra ett inslag som vi kallade kockduellen. Reglerna var enkla: man skulle handla mat för egna pengar och sedan koka ihop något riktigt smarrigt. Jag skulle möta 4-råingen som hette Michaela. Eftersom hon var ett barn och inte hade några pengar hade hon jätteäcklig mat med sig och kom således sist i kockduellen. För att visa vilken dålig förlorare hon var skulle hon slicka på mina kakor och sen bli utskälld av mig och programledaren.
Vi hade preppat det lilla barnet noga för detta moment i inspelningen. Det hade vi verkligen. Vi hade klappat henne på huvudet, tittat henne i ögonen och verkligen påpekat att vår kommande utskällning av henne bara var på låtsas och att hon var bäst och sötast i hela världen. Hjälpte detta? Naturligtvis inte!
När jag helhjärtat skällde ut det lilla barnet för att hon hade slickat på alla mina kakor var det som om hennes hjärna nollställdes och instinkterna tog över. Hennes ansikte förvandlades till en fontän av tårar och där stod jag och kände mig lite dum.
När man får någon annans barn att gråta floder är det lite som att låna någons cykel och ha sönder den eller att tappa en vas i golvet när man är bortbjuden. Man blir inte utskälld av ägaren till barnet/cykeln/vasen men det lägger sig en tjock hinna av smygförakt i luften och man kommer för all framtid bli stämplad som lite avig och dum i huvudet.
På kvällen hade barnets mamma ringt till Linn och frågat vad som egentligen hade hänt på inspelningen. 4-åringen hade nämligen börjat grina igen på kvällen på grund av den traumatiska filminspelningen. Jag kände mig som en stor man.
Jag och min kompis Linn fick för några veckor sedan för oss att vi skulle bli barnprogramledare i TV. För att denna dröm skulle bli verklighet krävdes att vi först hade någonting att visa för våra vänner på SVT. Vi satte oss ner och knåpade ihop ett manus som vi kände skulle bli det bästa de förbannade barnen runt om i Sverige hade sett sedan Jörgen Lantz gick runt och var överförfriskad i en björnkostym.
Nu fanns det bara ett problem. Barnen. Vi gick igenom vår bekantskapskrets för att skrapa fram några barn som skulle vara villiga att göra TV-historia. Jag har inga barn och jag känner ingen som har barn. Därför blev jag överlycklig när Linn ringde och sa att hon hade tillgång till tre barn som mer än gärna skulle ställa upp i vår show. Jag frågade inte var hon hade fått barnen ifrån, och kanske ville jag heller inte veta.
När det så var dags att spela in vår succépilot var jag mer förväntansfull än någonsin. Vi hade tre barn, 4, 9 och 11 år gamla. Jag såg detta som ett gyllene tillfälle att experimentera lite och göra barnprogram för alla olika åldrar. Vi kom på att vårt program skulle gå under det raffiga och inte alls peddoklingande namnet "Mitt sovrum".
När kameran rullade satt vi tillsammans med barnen i Linns säng och pratade om allt från djur till mat. Efter introt skulle vi göra ett inslag som vi kallade kockduellen. Reglerna var enkla: man skulle handla mat för egna pengar och sedan koka ihop något riktigt smarrigt. Jag skulle möta 4-råingen som hette Michaela. Eftersom hon var ett barn och inte hade några pengar hade hon jätteäcklig mat med sig och kom således sist i kockduellen. För att visa vilken dålig förlorare hon var skulle hon slicka på mina kakor och sen bli utskälld av mig och programledaren.
Vi hade preppat det lilla barnet noga för detta moment i inspelningen. Det hade vi verkligen. Vi hade klappat henne på huvudet, tittat henne i ögonen och verkligen påpekat att vår kommande utskällning av henne bara var på låtsas och att hon var bäst och sötast i hela världen. Hjälpte detta? Naturligtvis inte!
När jag helhjärtat skällde ut det lilla barnet för att hon hade slickat på alla mina kakor var det som om hennes hjärna nollställdes och instinkterna tog över. Hennes ansikte förvandlades till en fontän av tårar och där stod jag och kände mig lite dum.
När man får någon annans barn att gråta floder är det lite som att låna någons cykel och ha sönder den eller att tappa en vas i golvet när man är bortbjuden. Man blir inte utskälld av ägaren till barnet/cykeln/vasen men det lägger sig en tjock hinna av smygförakt i luften och man kommer för all framtid bli stämplad som lite avig och dum i huvudet.
På kvällen hade barnets mamma ringt till Linn och frågat vad som egentligen hade hänt på inspelningen. 4-åringen hade nämligen börjat grina igen på kvällen på grund av den traumatiska filminspelningen. Jag kände mig som en stor man.
lördag 24 maj 2008
Ett intressant verb
Förra veckan var jag på middag med några goda vänner. En tjej i sällskapet var amerikanska och av någon anledning bestämde jag mig för att lära henne det svenska ordet 'straffknulla'. Så vitt jag vet används inte detta verb i det engelska språket men jag gjorde en fri översättning och kom fram till att den engelska motsvarigheten borde vara 'punish fuck'.
Jag fick efter att jag lärt henne detta ord, som lär vara det nionde vanligaste ordet i det svenska språket, spendera ungefär 20 minuter åt att förklara skillnaden mellan ett straffknull och en ren och skär våldtäkt. För den oinsatte kan dessa två begrepp kanske vara svåra att hålla isär men det finns oerhörda skillnader.
En våldtäkt är, som vi alla vet, något helt förkastligt och bygger på att en individ förgriper sig på en annan individ sexuellt och gör det utan att ha fått den andre individens tillstånd.
Ett straffknull är en uppgörelse mellan två människor där ett fel har begåtts och båda parter är överens om vad som har hänt och vems fel det är. Den som blir straffknullad ska inte känna någon egentlig kränkning men bör helst inte njuta heller. Det är ju trots allt ett straff och den som genomför straffknullet ska få känna att rättvisa har skipats.
Några dagar senare satt jag och funderade på olika brott där ett rejält straffknull kan vara ett lämpligt straff. Jag kom fram till följande
1. Att stjäla någons get
2. Att spilla kaffe på en främling på tunnelbanan
3. Att beskylla någon oskyldig för att ha ljugit om en viktig sak
4. Att kasta sten på någon om och om igen.
Om någon därute kommer på fler saker så får ni gärna meddela mig!
Jag fick efter att jag lärt henne detta ord, som lär vara det nionde vanligaste ordet i det svenska språket, spendera ungefär 20 minuter åt att förklara skillnaden mellan ett straffknull och en ren och skär våldtäkt. För den oinsatte kan dessa två begrepp kanske vara svåra att hålla isär men det finns oerhörda skillnader.
En våldtäkt är, som vi alla vet, något helt förkastligt och bygger på att en individ förgriper sig på en annan individ sexuellt och gör det utan att ha fått den andre individens tillstånd.
Ett straffknull är en uppgörelse mellan två människor där ett fel har begåtts och båda parter är överens om vad som har hänt och vems fel det är. Den som blir straffknullad ska inte känna någon egentlig kränkning men bör helst inte njuta heller. Det är ju trots allt ett straff och den som genomför straffknullet ska få känna att rättvisa har skipats.
Några dagar senare satt jag och funderade på olika brott där ett rejält straffknull kan vara ett lämpligt straff. Jag kom fram till följande
1. Att stjäla någons get
2. Att spilla kaffe på en främling på tunnelbanan
3. Att beskylla någon oskyldig för att ha ljugit om en viktig sak
4. Att kasta sten på någon om och om igen.
Om någon därute kommer på fler saker så får ni gärna meddela mig!
lördag 19 april 2008
Att bygga ett monument
De flesta har nog någon gång tänkt att meningen med livet är att skapa något som är bestående. Bestående även efter den dag vi tar våra sista andetag. Detta är nog den främsta anledningen till den kändishysteri som råder i vårt samhälle idag. Alla vill vi bli kändisar, ty alla vill vi bli ihågkomna, och då inte bara av våra nära och kära, utan även av den stora massan.
Svårigheten ligger dock i att veta vad och hur man skapar något som är bra nog att bli ihågkommet av våra efterlevande. Efter år av desperata försök tror jag mig nu ha hittat något som kan stå sig i generationer framöver. Jag har varit med om att skapa ett begrepp.
För fyra år sedan satt jag och en vän till mig och pratade över några glas vin. I en diskussion om lösaktiga kvinnor på den svenska landsbyggden var det någon av oss som yttrade orden 'ja du vet, en såndär riktig Fitt-Margit'. Vi blev alldeles tysta och tittade på varandra. Trots att vi aldrig hade hört eller sagt detta ord förut förtod båda på en gång vad det betydde.
En Fitt-Margit är en glad och härlig medelålders kvinna som med åren insett att den man som ska förverkliga hennes drömmar om en underbar familj i ett hus med vita staket, inte finns på den lilla ort i Gästrikland där hon bor, en ort där den främsta sysselsättningen bland den manliga befolkningen stavas Jack Vegas. Trots att hon sedan länge insett detta ger hon inte upp hoppet om att den groda som hon nästa gång lägger sina Vodka-Lemonsmakande läppar emot ska bli hennes prins. Hon har inte bara testat varenda karl i byn, hon har även besökt varenda danskväll på varenda statshotell i angränsande kommuner och testat sin lycka även där. Hon har bjudit ut sin kropp i utbyte mot hoppet om att nästa kille ska bli den rätte. En konsekvens av detta är att hon till slut har legat med alla. När män ser henne på stan pekar de diskret mot henne och säger "titta där går Fitt-Margit, hon som har legat med alla vi känner". Att kalla henne för slampa vore för enkelt och orättvist. Hon faller inte under den klassiska definitionen av en slampa. Hennes intentioner är för ädla. Hon har bara haft oturen att födas på fel ställe och inte haft kraften att ta sig därifrån.
Åren gick och jag och min vän fortsatte att använda uttrycket Fitt-Margit. Det spred sig i vår vänskapskrets och det blev ett vedertaget begrepp bland oss. Efter ett tag tänkte jag inte så mycket mer på det utan använde det när det behövdes.
För ungefär en månad sen var jag på en Sevenelevenbutik i Stockholm. Jag stod och åt ett Wienerbröd och drack kaffe när jag råkade höra ett samtal mellan två killar: "Vem ska du ta med i helgen? Blir det Fitt-Margit, 42 eller?" Jag kunde inte tro det jag precis hört. Hela min värld förändrades. Jag kände mig som en artist som precis fått in en singel på Billboardlistan. Två människor som jag aldrig träffat förut använde ett begrepp som jag och min vän hade myntat fyra år tidigare. Nu kunde jag lägga ner alla drömmar om att bli popstjärna eller programledare.
Nu hade jag byggt mitt monument.
Denna händelse har förändrat sättet på vilket jag värderar mitt liv. Karriär och materiell lycka saknar betydelse. Om jag på min ålders höst istället kan få höra mitt barnbarn säga: "Titta morfar, där går en riktig Fitt-Margit", så kan jag sluta mina ögon och le i vetskap om att min tid här på jorden gjorde skillnad.
Svårigheten ligger dock i att veta vad och hur man skapar något som är bra nog att bli ihågkommet av våra efterlevande. Efter år av desperata försök tror jag mig nu ha hittat något som kan stå sig i generationer framöver. Jag har varit med om att skapa ett begrepp.
För fyra år sedan satt jag och en vän till mig och pratade över några glas vin. I en diskussion om lösaktiga kvinnor på den svenska landsbyggden var det någon av oss som yttrade orden 'ja du vet, en såndär riktig Fitt-Margit'. Vi blev alldeles tysta och tittade på varandra. Trots att vi aldrig hade hört eller sagt detta ord förut förtod båda på en gång vad det betydde.
En Fitt-Margit är en glad och härlig medelålders kvinna som med åren insett att den man som ska förverkliga hennes drömmar om en underbar familj i ett hus med vita staket, inte finns på den lilla ort i Gästrikland där hon bor, en ort där den främsta sysselsättningen bland den manliga befolkningen stavas Jack Vegas. Trots att hon sedan länge insett detta ger hon inte upp hoppet om att den groda som hon nästa gång lägger sina Vodka-Lemonsmakande läppar emot ska bli hennes prins. Hon har inte bara testat varenda karl i byn, hon har även besökt varenda danskväll på varenda statshotell i angränsande kommuner och testat sin lycka även där. Hon har bjudit ut sin kropp i utbyte mot hoppet om att nästa kille ska bli den rätte. En konsekvens av detta är att hon till slut har legat med alla. När män ser henne på stan pekar de diskret mot henne och säger "titta där går Fitt-Margit, hon som har legat med alla vi känner". Att kalla henne för slampa vore för enkelt och orättvist. Hon faller inte under den klassiska definitionen av en slampa. Hennes intentioner är för ädla. Hon har bara haft oturen att födas på fel ställe och inte haft kraften att ta sig därifrån.
Åren gick och jag och min vän fortsatte att använda uttrycket Fitt-Margit. Det spred sig i vår vänskapskrets och det blev ett vedertaget begrepp bland oss. Efter ett tag tänkte jag inte så mycket mer på det utan använde det när det behövdes.
För ungefär en månad sen var jag på en Sevenelevenbutik i Stockholm. Jag stod och åt ett Wienerbröd och drack kaffe när jag råkade höra ett samtal mellan två killar: "Vem ska du ta med i helgen? Blir det Fitt-Margit, 42 eller?" Jag kunde inte tro det jag precis hört. Hela min värld förändrades. Jag kände mig som en artist som precis fått in en singel på Billboardlistan. Två människor som jag aldrig träffat förut använde ett begrepp som jag och min vän hade myntat fyra år tidigare. Nu kunde jag lägga ner alla drömmar om att bli popstjärna eller programledare.
Nu hade jag byggt mitt monument.
Denna händelse har förändrat sättet på vilket jag värderar mitt liv. Karriär och materiell lycka saknar betydelse. Om jag på min ålders höst istället kan få höra mitt barnbarn säga: "Titta morfar, där går en riktig Fitt-Margit", så kan jag sluta mina ögon och le i vetskap om att min tid här på jorden gjorde skillnad.
lördag 22 mars 2008
A good trade
Jag var tolv år gammal och skulle snart sluta sexan. Det här var på den tiden då man fortfarande var barn när man var tolv. I motsats till dagens tolvåringar, som bär stringtrosor och tar sms-lån för att köpa D&G jeans när månadspengen inte räcker, var jag lyckligt ovetande om allt som kunde klassas som coolt. Jag bar samma plagg till skolan, en vit jumper med loggan från vinter-OS i Albertville 1992, i stort sett varje dag. Inte för att jag inte hade några andra kläder, utan för att jag tyckte att den var förbannat snygg.
Nu när jag ser tillbaka på denna tid så inser jag att tolvårsåldern förmodligen är den mest förvirrande perioden i en pojkes liv. Detta bekräftades inte minst när jag strosade runt på stan häromdagen och såg ett gäng som förmodligen gick i sexan. Killarna stod och såg små och barnsliga ut, medan tjejerna som var i samma ålder var ett huvud längre, hårdsminkade och drömde om att få komma bort från dessa parvlar och börja högstadiet för att äntligen kunna gå på spritfester där de kan träffa de där gulliga killarna i nian som har högre IG-kvot än intelligenskvot.
Jag kan bli väldigt nostalgisk när jag sitter och tänker tillbaka på hur enkelt och oskyldigt allt var när jag var tolv. Det som förmodligen starkast belyser det faktum att jag fortfarande var ett barn vid denna tidpunkt var det byte jag gjorde med en klasskamrat under våren i sexan. Jag hade av någon oförklarlig anledning kommit över ett tiopack kondomer av märket Profil tidigare under året. Dessa kondomer gömde jag naturligtvis noggrannt i ett träskrin med lås som jag hade gjort i slöjden året innan. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ha dem till men jag tyckte ändå att de var ovärdeliga. Men allt kan förstås säljas om priset är det rätta.
Jag berättade om min ovärdeliga skatt för en kille i klassen. Han blev genast väldigt intresserad. Så pass intresserad att han efter en stunds grubblande erbjöd mig en påse, som han hävdade innehöll 250 smällare av olika kvalitet och sprängkraft som han hade struntat i att smälla upp på nyårsaftonen två månader innan, i utbyte mot mina kondomer. Efter att ha funderat i ungerfär två millisekunder tackade jag ja till erbjudandet. Smällarna innebar ju trots allt omedelbar och påtaglig nytta för mig.
Jag tänkte aldrig på det då, men nu inser jag hur mycket detta byte förtäljer om mitt och min kamrats olika stadium i utvecklingskurvan. Han kunde nu lyxrunka sig in i vuxenvärlden och jag kunde smälla upp det lilla som fanns kvar av min barndom.
Nu när jag ser tillbaka på denna tid så inser jag att tolvårsåldern förmodligen är den mest förvirrande perioden i en pojkes liv. Detta bekräftades inte minst när jag strosade runt på stan häromdagen och såg ett gäng som förmodligen gick i sexan. Killarna stod och såg små och barnsliga ut, medan tjejerna som var i samma ålder var ett huvud längre, hårdsminkade och drömde om att få komma bort från dessa parvlar och börja högstadiet för att äntligen kunna gå på spritfester där de kan träffa de där gulliga killarna i nian som har högre IG-kvot än intelligenskvot.
Jag kan bli väldigt nostalgisk när jag sitter och tänker tillbaka på hur enkelt och oskyldigt allt var när jag var tolv. Det som förmodligen starkast belyser det faktum att jag fortfarande var ett barn vid denna tidpunkt var det byte jag gjorde med en klasskamrat under våren i sexan. Jag hade av någon oförklarlig anledning kommit över ett tiopack kondomer av märket Profil tidigare under året. Dessa kondomer gömde jag naturligtvis noggrannt i ett träskrin med lås som jag hade gjort i slöjden året innan. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ha dem till men jag tyckte ändå att de var ovärdeliga. Men allt kan förstås säljas om priset är det rätta.
Jag berättade om min ovärdeliga skatt för en kille i klassen. Han blev genast väldigt intresserad. Så pass intresserad att han efter en stunds grubblande erbjöd mig en påse, som han hävdade innehöll 250 smällare av olika kvalitet och sprängkraft som han hade struntat i att smälla upp på nyårsaftonen två månader innan, i utbyte mot mina kondomer. Efter att ha funderat i ungerfär två millisekunder tackade jag ja till erbjudandet. Smällarna innebar ju trots allt omedelbar och påtaglig nytta för mig.
Jag tänkte aldrig på det då, men nu inser jag hur mycket detta byte förtäljer om mitt och min kamrats olika stadium i utvecklingskurvan. Han kunde nu lyxrunka sig in i vuxenvärlden och jag kunde smälla upp det lilla som fanns kvar av min barndom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
