Ett brev till Toffifee

Jag råkade ut för tillfällig tristess under halvtimme på jobbet idag. Jag kom då på att jag skulle skriva ett klagomål till företaget Storck, som tillverkar godiset Toffifee. Jag undrar om de svarar..

Hej Toffifee

Mitt namn är Fredrik och jag har under en längre tid varit ganska nedstämd. Jag har försökt flera sätt att komma ur min svacka men ingenting har hjälpt. Allt har känts hopplöst. En dag för tre veckor sedan fick jag syn på er reklam på tv. Ni visade en härligt tyskproducerad video av delikatessen Toffifee. Familjen i reklamen verkade ha en trevlig stund och alla skrattade. I slutet av reklamen hördes en röst säga ”man har så kul med Toffifee!” För mig som har haft allt annat än kul på sistone kändes det som att få en vinstlott skickad till sig av en avlägsen släkting. Eftersom jag provat allt för att komma ur min depression och hittills inte lyckats, blev beskedet att det fanns en lösning, i form av små små chokladbitar med någon sorts nötter i, ett skäl till uppryckning. Nyheten i sig gjorde mig faktiskt gladare än jag varit på många år.

Dagen efter gick jag till närmsta Pressbyrå och inhandlade 10 paket Toffifee. Jag städade lägenheten och bjöd in två vänner till fest. När gästerna kom hälsade jag artigt och bad dem sitta ned. Jag ställde sedan fram tre askar Toffifee på bordet. Kvällen fortlöpte utan att något spektakulärt hände och en objektiv observatör skulle nog ha sagt att den inte var speciellt kul.

Min fråga till er är: hur kan ni marknadsföra er produkt som något som gör att människor har kul? Hur har ni kommit fram till detta? Hur kan något som enbart påverkar våra smaklökar överhuvudtaget ha någon koppling till hur kul vi har? Är det inte bättre att säga att den är god?

Tacksam för svar

En besviken kund

Lindas kärleksbarn

Igår kväll såg jag årets kanske viktigaste nyhet i Aftonbladet. Linda Rosing är gravid. Linda själv kommenterade nyheten på följande sätt ”vi väntar vårt första kärleksbarn”. Till Lindas försvar ska jag säga att det är mycket svårare att uppfatta ironi i text än i tal, så hon kan ha använt begreppet kärleksbarn på ett ironiskt sätt, men det som får mig att tvivla är det faktum att hon refererar till det stackars ofödda fostret som ”kärleksbarnet” flera gånger i texten.

Kärleksbarn är ett fruktansvärt ord som inte bör användas alls i det svenska språket, allra minst av Linda Rosing. Det är ungefär som att använda frasen ”Carpe Diem” och mena det. Kärleksbarn föds aldrig av föräldrar som använder ordet kärleksbarn, och dagen fångas aldrig av människor som säger att det viktigaste i livet är ”att fånga dagen”. Jag undrar om Linda kommer referera till lille Brandon, 4 år som gör round kicks på sina dagispolare, som sitt kärleksbarn. Kommer hon att säga ”kom hit nu mitt kärleksbarn!” till Brandon när han är 7 och står och skriker i en affär? Kommer hon att säga ”åh gud varför skaffade jag ett kärleksbarn för?!” när Brandon är 14 och för första gången har boffat tändargas?

Jag tycker straffet för att använda ordet kärleksbarn borde vara att alltid tvingas använda det när man pratar om sina barn, även när de är vuxna, alternativt att bli skjuten upprepade gånger med armborst. Det är bara att välja Linda!