En ryska eller en tjej med chips på magen?

Ok, jag ska erkänna en sak. Mitt kärleksliv den senaste tiden har inte varit mycket att hurra för. Förhållanden har många nackdelar. Bland annat innebär ett förhållande att man ibland måste genomlida två timmar av "Så som i himlen" och efteråt låtsas som att man inte tyckte att den var skitdålig, eller att sitta igenom en parmiddag med din flickväns väninna och hennes nya pojkvän vars största intresse i livet tycks vara tribaltattueringar och 42-tums plasma-TVs. Det är dessa nackdelar man försöker påminna sig om när man vaknar upp ensam de där söndagmorgnarna, iförd gårdagens festutstyrsel och med en andedräkt som för tankarna till din alkoholiserade bildlärare i högstadiet. Men föhållanden fyller också en väldigt viktig funktion i människors liv. Funktionen av självbekräftelse. När du befinner dig i ett förhållande får du automatiskt ett kvitto på att någon faktiskt har varit dum nog att köpa hela konceptet. Konceptet som är du. Din partner har med största sannolikhet inte samma bild av dig som du har, men du vet i alla fall någonstans att vad du än är, så finns det någon som accepterar det och till och med gillar det.

Det var just detta, behovet av bekräftelse, som drev mig till vansinnesdådet att lägga upp en profil på en internetdating-site för två veckor sedan. Jag hade hört av god vän att detta var det perfekta sättet att skaffa sig en ordentlig egoboost. Man behövde egentligen inte ens dejta folk, det räckte med att tjejer blev intresserade av en online för att man skulle känna någon slags stolthet och tillfredställelse. Trodde jag.

Efter att ha lagt upp en lagom spydig presentation av mig själv och en bild som inte visade min icke existerande käklinje eller mina asymmetriska näsborrar, kände jag mig hoppfull om att detta skulle bli vändningen på min tillfälliga egosvacka. Jag skulle bli den största gåvan till internetkvinnor sedan Pilatesbollen.

Dagen efter att jag hade lagt upp min profil satt jag helt maniskt framför datorn och kollade var femte minut om någon hade besökt min sida eller "flirtat" med mig. Timmarna gick och gensvaret från alla andra trasiga internetsinglar var lika frånvarande som Göran Perssons anorexia. Vad i helvete är detta tänkte jag.

På eftermiddagen dök det upp två mail in min inkorg där det stod att en tjej hade besökt min profil. Någon slags tragisk förväntan och glädje spred sig i min kropp medan jag gick in på datingsidan för att se vem som hade tyckt att jag i alla fall var tillräckligt snygg för att undersökas närmare. Glädjen ersattes snabbt av inre gråt när jag insåg att kvinnan som besökt min sida hette Annelie, var 36 år gammal och stolt mor till två barn och kom från Trollhättan. Detta kanske inte låter så illa i sig, men bilden hon hade lagt upp på sig själv föreställde en kvinna som låg tillbakalutad i en soffa, klädd i mjukisoverall, och hade en mängd hakor under sitt ofördelaktga anlete. Efter att ha analyserat bilden en stund kom jag även fram till att hon hade något som såg ut som chipssmulor på magen. Jag vet inte vad som var värst, att denna kvinna förmodligen ansåg sig spela i min liga, eller det faktum att hon inte ens hade flirtat med mig. Who was she to blow me off like that?! Jag skulle minsann kunna vara en utmärkt styvfar till hennes äckliga barn!

Jag lät emellertid inte detta svåra nederlag stoppa min tillfälliga entusiasm för företeelsen internetdating. Dagen efter öppnade jag ett mail i inkorgen där det stod att en tjej hade flirtat med mig. Jag gick in på min profil, bara för att upptäcka att en rysk kvinna vid namn Lana hade skickat en flirt till mig. Verkligheten hade kommit ikapp mig. Jag dög bara åt ryskor som inte förstod ens förstod vad jag skrev, och tvåbarnsmammor ifrån Trollhättan.

Internetdating är nu ett avslutat kapitel i mitt liv and will never be spoken of again.

Love you all