Coregatanten

Jag sitter och slötittar på TV och ser för ca 40e gången den där Coregatanten som pratar om hur frustrerande det är att ha löständer eftersom det fastnar frön i hennes gom när hon äter fikon med sina tantpolare. Hon understryker också hur jobbigt det är att ha löständer eftersom hon är rädd att hennes kompisar ska få reda på det. Jag undrar då om tanthelsiket har funderat på om det kanske kan vara så att det är större sannolikhet att hennes vänner får reda på att hon har fakegaddar när hon sitter och nämner det 17 gånger om dagen i rikstäckande TV. Skämmes ta mig fan din dumma dumma Coregatant! Det känns som hon är redo att förlora sina vänner bara för att tjäna lite stålar. Vilken bitch! Till Coregatantens vänner vill jag säga: gå inte dit och ät fikon igen! Hon tycker om pengar mer än hon tycker om er!

De överskattade

Det finns många grupper i samhället som har det svårt. Sen finns det en del som har det alldeles för lätt. En av dessa grupper är våra gamlingar.

Innan ni skickar avföring och gamla hudrester hem till mig med posten och anklagar mig för att vara en hemsk människa, vill jag säga att jag inser att många gamla lever under hemska förhållanden och har svårt att få vardagen att gå ihop. Det är inte deras levnadsvillkor jag syftar på när jag säger att de har det för lätt. Det jag vill säga är att många gamla tar åt sig orimligt mycket cred i förhållande till insats för allt coolt som hänt under 1900-talet, och de kommer undan med det enbart för att de är gamla och därmed oantastliga.

Vi får redan i unga åldrar lära oss att vi måste respektera våra gamla och att vi har dem att tacka för allt vi har. Detta är förvisso sant på så sätt att allt som finns faktiskt är skapat av människor som levt innan oss. Men om man ser sig omkring så består samhället till 90% av människor som aldrig har och aldrig kommer att utmana sig själva och göra någonting som är ens på gränsen till intressant. Detta gäller såväl unga som gamla. Jag insåg detta när jag gjorde ett skolarbete när jag pluggade i Australien och skulle intervjua ett gäng gamlingar på ett ålderdomshem. Jag hade förväntat mig att få en massa ”Stekta gröna tomater” visdom öst över mig, men istället möttes jag av skittrista 83-åringar som hade suttit och lyssnat på radio och grälat med sina fruar hela livet.

Istället för att ge cred till gamlingar som inte förtjänar det skulle jag vilja hylla dem som gör vår värld bättre. Det kan vara alltifrån gamlingar till unga modiga själar som vågar gå sin egen väg. Som Napoleon en gång sa ”genierna är meteorer som är förutbestämda att brinna för att lysa upp sitt århundrade”. Låt oss tänka om och ge de här människorna mer uppskattning. Det är ofta dessa individer som minst efterfrågar ära.

Men jag kanske inte ska säga för mycket. En dag kanske jag sitter där själv på en sketen veranda och tar åt mig äran för Osasis ”Wonderwall”, Internet eller fotbolls-VM 94.

När det var coolt att vara kass

En kompis till mig skickade mig en länk till detta klipp som är filmat på min gamla högstadieskola.



Många blir säkert upprörda över att våra skolungdomar bråkar på detta sätt, men jag blir mest förbannad på dessa ungdomars totala brist på humor. De skrattar som hyenor åt någonting som rent ut sagt är skittråkigt. Var fan ligger den komiska originaliteten i att låtsasbråka?! Då slår det mig att denna film är väldigt talande för hela högstadiet, i alla fall som jag minns det. Högstadiet är den enda tid i livet då det anses coolt att vara fullständigt medioker. Så var det definitivt på min tid. Det räckte med att ha på sig pösiga brallor, vara lite dum i huvudet och heta Jimmy eller något liknande så var man plötsligt någon.

Hur kommer det sig egentligen att kidsen kan skapa sådana här alternativa universum där förmåga inte lönar sig? Går inte det emot hela “survival of the fittest” teorin? Mig veterligen har högstadiet i alla tider kännetecknats av detta fenomen. När man tänker efter är det ju sjukt konstigt att vi har lyckats sätta folk på månen, men inte lyckats fixa denna bugg i den mänskliga utvecklingen.