En ny affärsidé

Sommaren 2006 var jag i Hollywood och försökte bli skådis. Det gick väl sådär, men jag träffade många intressanta människor på vägen. Bland annat träffade jag två killar som hette Noel och Bryan, som jobbade med att anordna fester där tjejer fick bada topless i Margerita. Noel och Bryan filmade tjejerna när de badade i denna härliga tequiladrink och sålde sedan filmerna på nätet. Jag har tänkt en del på dessa herrar sedan dess och funderat en del på deras affärsidé. Det känns ju som en rätt långsökt grej, men när allt kommer omkring så måste de ju ha fått idén av någon som faktiskt haft denna sexuella fantasi. Då slår det mig att det är två ganska olika intressen som kombineras. Sprit och toplesstjejer är ju härliga var för sig men hur noga jag än tänker kan jag inte erinra mig om att dessa två dykt upp samtidigt i någon fantasi som jag haft.

Detta har dock triggat min hjärna att komma på nya teman som man kan filma och tjäna pengar på. Den ena komponenten av Noel och Bryans affärsidé: topless tjejer, måste naturligtvis finnas med i mina filmer. Den andra delen är den jag fortfarande funderar på, men det måste självklart vara någonting jag själv tycker om. Här är mina förslag än så länge:

1. Topless-tjejer som klappar hundvalpar
2. Topless-tjejer som kollar på krigsfilm
3. Topless-tjejer som spelar badminton
4. Topless-tjejer som går på Nordiska museet
5. Topless-tjejer som fikar på söder
6. Topless – tjejer som sjunger flerstämmigt
7. Topless-tjejer som gör melodikrysset på lördagar

Nu ska det ju också påpekas att ingen av dessa komponenter förekommer i mina sexuella drömmar, men jag tror ändå att de skulle kunna ge folk en minnesvärd och behaglig stund i tv-soffan.

Baconfett

Idag lagade jag bacon och pasta. Sen åkte jag iväg och när jag kom tillbaka såg det ut såhär i pannan. Baconfettet hade hårdnat och blivit en vaxliknande massa. Detta gav mig massor av idéer. Jag satt och funderade på hur många konstnärer i Sverige som jobbar med baconfett. Jag kom inte på en enda, så därför beslutade jag mig för att detta ska bli min stora grej. Jag kommer eventuellt gå ner på halvtid för att kunna ägna mig åt mitt nya kall så helhjärtat som möjligt. Jag kommer börja med att stoppa det baconfett jag producerat ikväll i en burk och försluta den hårt och omsorgsfullt. Sen ska jag se till att laga bacon så ofta som möjligt så att jag till slut kommer att ha fyllt hela burken. Därefter ska jag börja göra små figurer av mitt baconfett som jag kommer visa för alla som vill se. Mitt första mål är att göra baconfettsversioner av följande konstverk.

1. Den sista måltiden

2. Grindslanten

3. Stockholms blodbad

När jag har gjort detta ska jag göra ljus med riktiga vekar och ge bort till mina nära och kära.

En kortvuxen vän

I förrgår var jag på fest och började av någon anledning att tänka på att det vore kul att känna en dvärg, eller kortväxt person som det heter på mer politiskt korrekt svenska. Och med känna menar jag inte någon som man bara morsar på när man är och handlar ost på ICA, utan någon som man verkligen kan hänga med när man känner sig ensam. Jag tror att anledningen till att jag vill ha en dvärg som kompis är att jag vill uppfattas som ädel av min omgivning. Alla skulle tänka ”oj vad coolt att han inte bryr sig om att hans kompis är dvärg”. Det som är lite motsägelsefullt i det jag säger är att i nuläget är det enda skälet till att jag vill bli kompis med en dvärg att han eller hon är kortväxt, och folk skulle alltså ha fel när de tänkte att jag inte bryr mig om att min kompis är dvärg. Det skulle ju trots allt vara själva kärnan i vår vänskap, i alla fall till en början. Men sen skulle dvärgen och jag kunna göra en massa saker. Saker som inte är baserade på det faktum att han/hon är kortväxt. Vi skulle kunna samla på hockeykort, röka hasch eller bara ligga på en filt någonstans. Det vore nåt…

Mitt liv som lesbisk

Inatt drömde jag att jag var en kortvuxen, kraftig lesbisk kvinna. Lite som en såndär MC-flata man bara läser om i hobbytidningar. Jag hade en sambo som var lika kraftig som jag. Jag har aldrig tidigare drömt att jag är någon annan än mig själv, så jag var väldigt förvånad när jag vaknade. Vad fan betydde detta? Att det är dags för mig att packa min väskor och flytta till ett hem där en vårdare som heter Stefan kan låsa dörren om mig varje kväll och övervaka mina promenader? Eller att jag helt enkelt har en undertryckt längtan att bli lesbisk?

Hur som helst triggade detta mig att börja skriva på en roman om två korpulenta lesbiska damer. Sussi och Agneta hette de och de jobbade båda med friskvård. Första kapitlet började så här:

‚ÄùAgneta kom in i köket och slängde sina bilnycklar på bordet. Hon tittade bort mot kökssoffan och fick se Sussi som satt och hulkade bredvid en skål av mjölk och gamla Corn Flakes.

-Men vad fan är det Sussi? Frågade Agneta.
-Ja va sjutton tror du!? Svarade Sussi med gråten i halsen.
- Hur ska jag veta om du aldrig pratar med mig! Vi kan inte ha det så här. Det här är inte ett förhållande. Det här är någon djävla gråtorgie och jag tycker faktiskt att jag är värd mer än så!

Agneta beslöt sig för att lämna Sussi där på kökssoffan. Lämna henne med bilnycklarna. Lämna henne med gråten. Ingenting var längre som förr.‚Äù

Efter att ha skrivit dessa rader slog det mig att jag skrev på vad som förmodligen skulle mynna ut i världens sämsta roman genom tiderna så jag lade ned projektet och gick ut och köpte en latte istället.

Betyder detta att jag inte uppskattar drömmen jag hade? Inte alls. Jag blev otroligt tagen av den och hoppas att mitt lesbiska alterego dyker upp en annan dröm snart igen!

Tragisk okunskap

En kväll för några veckor sedan satt jag i min sköna soffa och tittade på ”Vem kan slå Filip och Fredrik”. I just detta avsnitt tävlade de mot en tjej som var mellan 30 och 50, och som presenterade sig som boxande fembarnsmorsa eller något i den stilen. Förutom det faktum att hon var totalt befriad från allt vad karisma heter var det väl inget större fel på henne. Trodde jag.

Under ett tävlingsmoment, där uppgiften var att placera olika platser på en världskarta där länderna inte var utskrivna, fick deltagarna frågan var Mecka (kan även stavas Mekka) ligger. Den boxande morsan visade då sina oerhörda geografikunskaper genom att placera Mecka i norra Tyskland. När jag såg detta höll jag på att sätta en ostbåge i halsen. Denna lilla miss kan betyda tre saker. 1. Hon vet inte var Tyskland (världens fjärde största och Europas största ekonomi) ligger. 2. Hon vet inte vad Mecka är. 3. Hon tror på fullaste allvar att Mecka ligger i Tyskland. Jag vet i ärlighetens namn inte vilket av ovanstående alternativ som är värst. Jag kräver inte att folk ska veta exakt i vilket land Mecka ligger men det här var inte helt ok för att uttrycka sig milt.

Programmet slutade, jag gick och la mig, solen gick upp nästa dag. Jag kunde inte sluta tänka på den här tjejen. Jag diskuterar ibland med mina vänner huruvida förintelsen någonsin skulle kunna äga rum igen. Jag har alltid haft åsikten att människor som säger att mänskligheten har lärt sig av sina misstag och att ett sådant fruktansvärt massmord aldrig skulle kunna drabba världen igen är något naiva. Och ju mer jag gick och grubblade och tänkte på den här tjejen i Filip och Fredrik, desto mer insåg jag att hon är det yttersta beviset för att förintelsen faktiskt kan äga rum igen. Hon är en vandrande förmedlare av icke-kunskap. Hon har fem barn som hon troligtvis kommer föra vidare sin totala brist på ackumulerad kunskap till, och så fortsätter det med deras barn.

Det kan verka hårt att skylla hela företeelsen folkmord på en boxande fembarnsmamma (det är ju faktiskt min tes om man tänker efter), men jag blir så genuint upprörd av den bristande respekt för kunskap som breder ut sig i vårt samhälle. Den brilliante programledaren Jon Stewart yttrade följande citat i sin ”Daily Show” för någon vecka sedan: ”those who do not study the past get the exciting opportunity to repeat it”. Så jävla sant!