Att få ett barn att börja gråta

Nu är det bekräftat. Jag är en hemsk människa. Jag har framkallat tårar av förakt och rädsla hos en fyraåring jag inte känner.

Jag och min kompis Linn fick för några veckor sedan för oss att vi skulle bli barnprogramledare i TV. För att denna dröm skulle bli verklighet krävdes att vi först hade någonting att visa för våra vänner på SVT. Vi satte oss ner och knåpade ihop ett manus som vi kände skulle bli det bästa de förbannade barnen runt om i Sverige hade sett sedan Jörgen Lantz gick runt och var överförfriskad i en björnkostym.

Nu fanns det bara ett problem. Barnen. Vi gick igenom vår bekantskapskrets för att skrapa fram några barn som skulle vara villiga att göra TV-historia. Jag har inga barn och jag känner ingen som har barn. Därför blev jag överlycklig när Linn ringde och sa att hon hade tillgång till tre barn som mer än gärna skulle ställa upp i vår show. Jag frågade inte var hon hade fått barnen ifrån, och kanske ville jag heller inte veta.

När det så var dags att spela in vår succépilot var jag mer förväntansfull än någonsin. Vi hade tre barn, 4, 9 och 11 år gamla. Jag såg detta som ett gyllene tillfälle att experimentera lite och göra barnprogram för alla olika åldrar. Vi kom på att vårt program skulle gå under det raffiga och inte alls peddoklingande namnet "Mitt sovrum".

När kameran rullade satt vi tillsammans med barnen i Linns säng och pratade om allt från djur till mat. Efter introt skulle vi göra ett inslag som vi kallade kockduellen. Reglerna var enkla: man skulle handla mat för egna pengar och sedan koka ihop något riktigt smarrigt. Jag skulle möta 4-råingen som hette Michaela. Eftersom hon var ett barn och inte hade några pengar hade hon jätteäcklig mat med sig och kom således sist i kockduellen. För att visa vilken dålig förlorare hon var skulle hon slicka på mina kakor och sen bli utskälld av mig och programledaren.

Vi hade preppat det lilla barnet noga för detta moment i inspelningen. Det hade vi verkligen. Vi hade klappat henne på huvudet, tittat henne i ögonen och verkligen påpekat att vår kommande utskällning av henne bara var på låtsas och att hon var bäst och sötast i hela världen. Hjälpte detta? Naturligtvis inte!

När jag helhjärtat skällde ut det lilla barnet för att hon hade slickat på alla mina kakor var det som om hennes hjärna nollställdes och instinkterna tog över. Hennes ansikte förvandlades till en fontän av tårar och där stod jag och kände mig lite dum.

När man får någon annans barn att gråta floder är det lite som att låna någons cykel och ha sönder den eller att tappa en vas i golvet när man är bortbjuden. Man blir inte utskälld av ägaren till barnet/cykeln/vasen men det lägger sig en tjock hinna av smygförakt i luften och man kommer för all framtid bli stämplad som lite avig och dum i huvudet.

På kvällen hade barnets mamma ringt till Linn och frågat vad som egentligen hade hänt på inspelningen. 4-åringen hade nämligen börjat grina igen på kvällen på grund av den traumatiska filminspelningen. Jag kände mig som en stor man.