Tjej eller hund

Jag har gått och funderat ett tag. Mitt liv är förvisso innehållsrikt och härligt på många sätt, men ibland kan jag känna att någonting saknas. Jag tror att lösningen på detta är att skaffa en livskamrat i någon form. Valet står då mellan en hund och en tjej. Ju mer man funderar på det, desto mer ter sig dessa två alternativ fördelaktiga på olika sätt.

Till att börja med kan konstatera att tjejer är roligare att prata med, även om hundar ofta kan verka vara bättre lyssnare. Hundar är alltid oproportionerligt glada när man kommer hem, vilket säkerligen vore ett härligt inslag i vardagen. Även om tjejer ibland kan dra på mungiporna åt ens blotta närvaro så kan man krasst konstatera att alternativet tjej innebär mindre bekräftelse och mer jobb. Hundar kan kissa lite oskyldigt på ryamattan utan att man gör en stor grej av det, men om en tjej gör samma sak lägger sig en tryckt stämning i luften och man måste genast dra upp några riktlinjer. Plockar man upp sin hunds bajs i en plastpåse blir man applåderad av samhället, men tro mig, folk tittar lite snett på en om man gör samma sak för en tjej.

När det kommer till avdelningen mysfaktor är det en hård kamp. Hundar är lurviga och härliga, men doften av levergodis när hunden vänder sig om och vill slicka en i ansiktet är mindre tilltalande än Elisabeth Ardens 8 hour cream. Däremot har hunden fördelen att den efter en stunds mysande lägger sig vid fotändan och slumrar medan tjejen ligger kvar och gör det otroligt svårt att sova.

En hund lever ca 9-13 år, en klart greppbar tidshorisont. De flesta tjejer blir minst 35, vilket gör det till ett större åtagande. Faller det väl ut så kan detta självklart vara bra, men en hund känns ändå som en lättare exit om det skulle skita sig.

Fan jag blir inte klokare av detta. Va fan ska jag göra?!?

Y-namn

Det är ju sedan länge ett känt faktum att killar med y-namn är överrepresenterade i svenska fängelser och är drabbade av karies i större utsträckning än killar med vanliga namn som till exempel Gustaf, Truls och Tompa. Veckan innan jag skulle börja lågstadiet var det en kille i femman som hette Ronny som satte eld på vår gympasal. När det var dags för första dagen i skolan var jag så rädd för Ronny att mina knäskålar slog emot varandra likt ett tjockt finskt par som ligger och älskar.

Mina (och samhällets) fördomar mot killar med y-namn förstärktes och bekräftades gång på gång under min uppväxt. Det var antingen Johnny, Jimmy, Ronny, Conny eller Sonny. I den tidiga barndomen utmärkte de sig genom att ha såna där vidriga råttsvansar i nacken (en slags avsmalnad och fullständigt groteskt ful variant av hockeyfrilla för den som undrar) och piercade öron med nån slag obehaglig guldring. Det var alltid killar med y-namn som skulle låtsasbråka och senare även bråka på riktigt. I högstadiet fick de till alla normala killars förtret alla tjejer. I gymnasiet började de på handelsprogrammet, och idag jobbar alla troligtvis som säljare på OnOff, som innebandykille, som "Kompis" till yngre bråkiga killar med y-namn på svenska högstadieskolor eller som värdetransportrånare.

Innan folk med y-namn blir arga och gör som folk med y-namn i allmänhet gör, dvs mordhotar mig eller fyller min bensintank med betong, vill jag säga att naturligtvis inte alla y-namnskillar är som jag beskriver ovan, men till och med ni får erkänna att det stämmer i 90 % av fallen.

Vad i helskotta beror detta samhällsfenomen på då kan man undra? Som så mycket annat beror det på föräldrarna. En person som döper sitt barn till ett y-namn är helt enkelt inte redo att bli förälder.

Idag döps inte så många barn till y-namn. Betyder det att brotten kommer minska och att råttsvansarna kommer försvinna? Naturligtvis inte. Precis som allt annat här i livet går sånt där i cykler. Jag är rätt säker på att dagens motsvarighet till y-namnen är Kevin och Liam.

Det är roligt att spekulera i vad framtidens y-namn kommer vara. Min gissning är Mofasa. Vad tror ni?

Vad finns egentligen där ute?

Jag hittade denna film igår på Youtube



Jag blev väldigt fascinerad av denna film. Inte bara på grund av den Mark Knopfler inspirerade gitarrslingan i bakgrunden, utan även av denna oändlighet som utgör universum. Jag låg och tänkte på detta inpå småtimmarna inatt. Jag låg och funderade på vad som skulle krävas för att jag skulle flytta till en annan planet. Det finns så mycket jag skulle sakna här på jorden. Det jag skulle sakna mest, förutom mina vänner, är förmodligen sprutgrädde. Sprutgrädden är kanske den uppfinning på jorden som fått minst cred i förhållande till sin nytta. Tänk vad bortskämda vi är som bara kan gå och öppna kylen, ta fram denna härliga behållare och sen bara spruta ut grädde. Grädde på mindre än en sekund. Man kan spruta munnen full och bara njuta. Man kan lägga upp grädden på ett fat och iaktta det vackra mönstret i flera timmar. Man kan ha sprutgrädde i chili con carnen, i barnens bakelser, i bröllopstårtan. Man kan ha grädden i en påse av plast och ta med till jobbet.

Så tänk på det nästa gång ni står och tittar upp mot rymden och längtar bort. Tänk på att det kanske inte finns sprutgrädde på andra planeter.