Den klassiska missuppfattningsteorin

Satt och läste den fantastiska tidningen Aftonbladet och hittade denna lilla krönika.
http://www.aftonbladet.se/kvinna/article3123684.ab

Visst har tjejen en poäng när hon skriver att utseendet spelar stor roll osv, men, och detta är ett stort MEN, hon ramlar i slutet av sin krönika ner i den klassiska missuppfattningsfällan.

Hon skriver:

"Men fula mänskor klarar sig ju alldeles finemang, ja faktiskt bättre än de som ser bra ut, när jag tänker efter. För det vet ju alla hur det är med de som är snygga och charmiga och populära och lyckade: De behöver aldrig utveckla någon personlighet. Ingen kommer nånsin kräva mer av dem än att de går att ha i möblerade rum och ler lagom trevligt på bröllopsfotot. De fula däremot, de har lärt sig att kompensera sitt anskrämliga yttre med ett spännande inre. De har djupare och rikare känsloliv. Är klokare. Mer kreativa. Allt som är viktigt och intressant och stort på riktigt kommer från fulingar."

Inser inte samhället hur fel detta resonemang är?! Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag har träffat fula människor som verkar surfa på någon slags gratisvåg eftersom alla utgår från att de är roliga och trevliga bara för att de är fula. Man tänker "oj va ful han var, men han är säkert skitrolig för att kompensera för sitt tvivelaktiga yttre". Detta leder till att man kräver mindre av personligheten hos en ful människa.

En riktigt snygg människa däremot, drabbas av det omvända problemet. Folk utgår från att de är otrevliga bara för att de är snygga. Därför måste de jobba dubbelt så hårt som en ful människa för att ens klassas som hälften så trevlig. Detta gör att en snygg person måste jobba hårdare på sin personlighet och detta torde resultera att snygga personer blir trevligare än fula personer.