Fågeltanten

Varje morgon när jag är ute och traskar på Lilla Essingen möter jag henne. Fågeltanten. Hon går runt med sin barnvagn som är full av bröd, frön och barnnaglar som hon matar fåglarna med. Jag är rädd för fågeltanten. Hon skrämmer skiten ur mig. Hon ser precis ut som fågeltanten i Ensam Hemma 2, som Kevin McCalister utvecklar något slags platoniskt förhållande med. Jag vill inte ha något förhållande med fågeltanten på Lilla Essingen. Inte nog med att jag är rädd för henne, jag är nästan ännu räddare för de äckliga fåglarna hon drar till sig. Varje dag får jag lust att skälla ut henne och fråga varför hon inte sitter hemma och bjuder besökare på Bridgeblandning och lyssnar på P1 som alla andra tanter. Sen tänker jag att det kanske inte är riktigt juste att skrika åt en gammal tant. Samhället skulle inte gilla det. Men sen tänker jag: vem är hon att försämra min livskvalitet?! Om jag levde i en värld där våra handlingar inte får konsekvenser skulle jag kasta en handgranat på tanten och fåglarna. Eller åtminstone säga till på skarpen. Men det gör jag inte. Fan.