Att spela den vanlige killen

Många av dagens största skådespelare får mycket cred för att de kan gestalta udda karaktärer med alla möjliga slags handikapp. Jag har tappat räkningen över antalet gånger som Sean Penn har blivit Oscarsnominerad för att han spelar någon slags vaktmästare med en allvarlig hjärnskada, som längtar efter kärlek och bekräftelse.

Jag är av den bestämda åsikten att det är mycket svårare att gestalta en helt vanlig människa, utan handikapp och åkommor. Ju närmre den egna personligheten man kommer, desto svårare blir det att agera trovärdigt.

Jag hade nästan givit upp hoppet om att få se en helt vanlig kille på film. Jag hade tittat igenom varenda fransk prettofilm jag kunde hitta, utan att bli tillfredställd. Det visade sig senare att lösningen fanns i den svenska filmindustrin. Närmare bestämt i vuxenfilmens magiska värld.

I klippet nedan ser vi en helt vanlig kille som råkar ut för ett jättevanligt problem. Killen spelas av skådespelaren Samson, och problemet han ställs inför är en förarglig P-bot. Aldrig tidigare i filmens historia har vi kommit närmre den vanliga människan. Han som är precis som du och jag. Och med en penis som liknar en rymdfärja.

Lägg märke till den närvaro och känsla som Samson visar upp. Sådant kan man inte träna sig till. Det är ett resultat av ren och skär talang.

Tips till Ryan Air

Jag läste i dag att Ryan Air funderar på att bygga in ståplatser på sina flygplan. Det har även kommit fram förslag om att man ska ta betalt av folk som vill använda toaletten.

Medan andra samhällsdebattörer rasar och oroar sig för att folk som har det sämre ställt i framtiden måste stå upp och vara konstant bajsnödiga på väg till sin weekend i London, ser jag helt andra möjligheter för Ryan Air att utveckla sitt koncept. Varför inte införa vissa tortyrmoment på planet som man kan få betala för att slippa?

Man skulle kunna ha marsvin som biter folk i tårna, Smurfhits 4 –Smurfarna tolkar Markoolio- på högsta volym, håriga tyska män som snarkar och somnar mot din axel, tvinga folk att dricka juice ur Lasse Åbergs Musse Pigg-glas, eller varför inte stoppa in tandpetare under resenärernas naglar. Jag skulle lätt betala 200 spänn extra för att slippa ”tandpetare-under-naglarna-programmet”, utöver de 1900 spänn jag redan betalt extra för att få ta med min bok, min klocka och mitt könsorgan.

Gammal-tant-i-kassan-Index

I förmiddags var jag på mataffären ”Matpressen” efter ett tandläkarbesök. Jag råkade då ut för något som blev grunden för en, i allra högsta grad, vetenskaplig undersökning.

När jag skulle betala hade Matpressen två kassor öppna. I den ena kön stod ett ungt par som höll på att storhandla inför en fest och hade en hel kundvagn full med godsaker. I den andra kön stod två gamla tanter. Den ena tanten hade ett typiskt ”gammal-tant-plåster” på högerhanden. Jag fick panik när jag såg dessa två köer och drabbades av extrem beslutsångest.

Men istället för att lägga mig ned på golvet och gråta okontrollerat, bestämde jag mig för att göra en empirisk studie av hur många vanliga kunder en gammal tant motsvarar i ren kötid.

I min studie gjorde jag antagandet att en fullastad kundvagn motsvarar ungefär fyra vanliga kunder.

Den första tanten hade ca 8-10 klassiska tantvaror. Kiwifrukt, ett litet paket Arlamjölk, Mentos, Bridgeblandning etc. Betalningsprocessen fortlöpte ganska smärtfritt fram till dess att hon började gräva i sin börs efter gamla mynt. I vanliga fall hade jag fått spel, men denna gång blev jag glad eftersom hon agerade precis som gamla tanter brukar göra i affären, och således blev min undersökning mer trovärdig. När den första tanten hade passerat hade ca 80 % av den fulla kundvagnen registrerats i den andra kassan.

När det var dags för den andra tanten, hon med plåstret, tog det otroligt mycket längre tid. Hon stod i cirka två minuter och tjafsade med den bittra kassörskan om en utgången rabattkupong. Återigen en klockren bekräftelse av tant-i-kassan-sterotypen. När den andra tanten hade betalat, och det var min tur att betala, hade paret med den fullastade vagnen varit ute ur butiken i två minuter.

Summan av kardemumman är alltså att två tanter motsvarar fem till sex vanliga kunder i en kassakö. Detta kan vara värt att tänka på när man står där och ska välja.

Jag tog mig friheten att ta fram ett eget tant-i-kassan-index.

Tant som står och letar mynt – 2,3 vanliga kunder
Tant som försöker använda utgången rabattkupong – 2,6 vanliga kunder
Tant som betalar med rabattkupong, men som har tagit fel vara och bråkar med kassören/kassörskan om detta i 6 minuter – 5 vanliga kunder
Tant som vill prata – 2 vanliga kunder
Tant från öststat – 1, 5 vanlig kund
Tant med betalkort som glömt kod – 3 vanliga kunder
Tant som ser sur ut – 2,3 vanliga kunder

Jag älskar gamla tanter och är inte sur på dem för att de tar längre tid på sig. Jag vill med denna studie sprida ett budskap och öka förståelse bland människor, som kanske kan leda till att tanter och folk lär sig leva i harmoni med varandra.

En uppmaning till Annika

När jag kom hem från jobbet en kväll i förra veckan satte jag på Tv4 och hamnade mitt i tv-programmet Lotto, med Annika Duckmark (hon som en gång i tiden vann Fröken Sverige och sedan trotsade all logik genom att gifta sig med Thomas Brolin). Annika Duckmark har varit programledare för Lotto i ganska många år nu om jag inte minns fel. När jag satt och tittade på hur Annika presenterade de små bollarna med siffror på, började jag fundera på om Annika verkligen är lycklig i det hon gör. Jag menar, Lotto är ju någonting som skänker glädje till en del människor, i alla fall de människor som vinner pengar, men jag undrar om Annika någonsin får någon uppskattning för det hon gör. Kommer producenterna någonsin fram till Annika efter en sändning och high-fivar henne och säger ”shit vad bra du sa ’boll nummer sju’ ikväll”? Fixar Thomas någonsin till en romantisk middag för henne när hon kommer hem från Lottodragningen och säger ”Gud Ankan jag har aldrig sett dig så glödhet som du var idag! Du gjorde lottospel till en enda lång orgasm för mig! Skål för oss!”

Vad är det egentligen som gör människor lyckliga på jobbet? De flesta brukar svara ”ansvar”, ”bekräftelse” eller ”personlig utveckling”.
Hur långt har Annika kommit sedan första dagen på Lotto? Har hon fått utökat ansvar? Får hon hjälpa till att tvätta bollarna mellan programmen? Får hon låna med sig bollarna hem ibland och visa upp för folk som vill se?

Jag skulle vilja uppmuntra Annika att söka ett nytt jobb. Är verkligen den tristess som Lotto onekligen måste innebära ett rimligt pris att betala för att vara i den yttersta kanten av vad vi kallar ”medievärlden”. Kom igen Annika. Du är bättre än så här. Gör något som gör dig lycklig på riktigt!

Ett brev till Toffifee

Jag råkade ut för tillfällig tristess under halvtimme på jobbet idag. Jag kom då på att jag skulle skriva ett klagomål till företaget Storck, som tillverkar godiset Toffifee. Jag undrar om de svarar..

Hej Toffifee

Mitt namn är Fredrik och jag har under en längre tid varit ganska nedstämd. Jag har försökt flera sätt att komma ur min svacka men ingenting har hjälpt. Allt har känts hopplöst. En dag för tre veckor sedan fick jag syn på er reklam på tv. Ni visade en härligt tyskproducerad video av delikatessen Toffifee. Familjen i reklamen verkade ha en trevlig stund och alla skrattade. I slutet av reklamen hördes en röst säga ”man har så kul med Toffifee!” För mig som har haft allt annat än kul på sistone kändes det som att få en vinstlott skickad till sig av en avlägsen släkting. Eftersom jag provat allt för att komma ur min depression och hittills inte lyckats, blev beskedet att det fanns en lösning, i form av små små chokladbitar med någon sorts nötter i, ett skäl till uppryckning. Nyheten i sig gjorde mig faktiskt gladare än jag varit på många år.

Dagen efter gick jag till närmsta Pressbyrå och inhandlade 10 paket Toffifee. Jag städade lägenheten och bjöd in två vänner till fest. När gästerna kom hälsade jag artigt och bad dem sitta ned. Jag ställde sedan fram tre askar Toffifee på bordet. Kvällen fortlöpte utan att något spektakulärt hände och en objektiv observatör skulle nog ha sagt att den inte var speciellt kul.

Min fråga till er är: hur kan ni marknadsföra er produkt som något som gör att människor har kul? Hur har ni kommit fram till detta? Hur kan något som enbart påverkar våra smaklökar överhuvudtaget ha någon koppling till hur kul vi har? Är det inte bättre att säga att den är god?

Tacksam för svar

En besviken kund

Lindas kärleksbarn

Igår kväll såg jag årets kanske viktigaste nyhet i Aftonbladet. Linda Rosing är gravid. Linda själv kommenterade nyheten på följande sätt ”vi väntar vårt första kärleksbarn”. Till Lindas försvar ska jag säga att det är mycket svårare att uppfatta ironi i text än i tal, så hon kan ha använt begreppet kärleksbarn på ett ironiskt sätt, men det som får mig att tvivla är det faktum att hon refererar till det stackars ofödda fostret som ”kärleksbarnet” flera gånger i texten.

Kärleksbarn är ett fruktansvärt ord som inte bör användas alls i det svenska språket, allra minst av Linda Rosing. Det är ungefär som att använda frasen ”Carpe Diem” och mena det. Kärleksbarn föds aldrig av föräldrar som använder ordet kärleksbarn, och dagen fångas aldrig av människor som säger att det viktigaste i livet är ”att fånga dagen”. Jag undrar om Linda kommer referera till lille Brandon, 4 år som gör round kicks på sina dagispolare, som sitt kärleksbarn. Kommer hon att säga ”kom hit nu mitt kärleksbarn!” till Brandon när han är 7 och står och skriker i en affär? Kommer hon att säga ”åh gud varför skaffade jag ett kärleksbarn för?!” när Brandon är 14 och för första gången har boffat tändargas?

Jag tycker straffet för att använda ordet kärleksbarn borde vara att alltid tvingas använda det när man pratar om sina barn, även när de är vuxna, alternativt att bli skjuten upprepade gånger med armborst. Det är bara att välja Linda!

En bekännelse

När jag var elva år gammal var jag på Gröna lund med en kompis. Jag hade fått med mig lite fickpengar av mamma för att kunna köpa åkband, mat, lotter, skjuta luftgevär, etc. Jag känner nu, sjutton år senare, att det är dags att göra en bekännelse.

Åkbandet köpte jag, maten likaså. Men alla de andra pengarna spenderade jag på en enda sak.

I huset med spelautomater fanns en sådan där klo som man styr, och sen förhoppningsvis plockar upp saker med. Det kunde vara allt från billiga klockor till läderhalsband med hajtänder.

Jag gick fram till ”klomaskinen” och granskade innehållet. Vid första anblick verkade den bara innehålla skit. Men så fick jag syn på den. Kortleken. Och det var inte vilken korlek som helst. Det var en sådan kortlek som hade nakna tjejer på alla kort. Än idag tycker jag att detta kan vara den bästa sak som någonsin uppfunnits. Ungefär i samma klass som skiftnyckeln och soda streamern.

Allt annat i världen blev oviktigt i samma sekund som jag fick syn på den där magnifika porrkortleken. Jag stoppade i det första myntet och började med en neurokirurgs precision styra den enorma klon mot syndens mittpunkt.

Mitt första försök misslyckade precis. Liksom det andra. Och det tredje. 120 kronor senare stod jag där, tomhänt, med värre prepubertal kåthet än jag någonsin hade upplevt när jag läst Kropp & Knopp-spalten i KamratPosten. Vem fan tillverkade dessa maskiner egentligen? Skulle man inte få betalt för sin envishet?

Många kanske tänker: varför i helvete gick han inte in på första närmsta Pressbyrå och köpte en blaska från ”För honom” avdelningen? Det är lätt att säga i tider som dessa, där allt smaskigt finns ett googlesök bort. Jag kunde helt enkelt inte gå igenom förnedringen att gå in i en kiosk och nekas av en flinande gubbe som med all säkerhet skulle rekommenderat 91an eller Min Ponny istället till den sexuellt frustrerade 11-åringen. Möjligheten att slippa skammen och samtidigt komma över 52 nakna gudinnor var lätt värt 120 spänn. Tur att mamma inte gav mig 1000 kronor för de hade med all säkerhet gått åt också.

Temperament

Jag hör ganska ofta människor lyfta fram sitt heta temperament som en positiv egenskap. Detta är för mig helt obegripligt. Hur i hela världen kan det vara en tillgång i något scenario över huvudtaget? I mina ögon är hett temperament enbart förknippat med ilska. Jag gissar att folk som skyltar med det faktum att de har lätt att ilskna till förknippar detta med någon sorts passion, men för mig vittnar det mer om en defekt i hjärnan.

Jag tror att detta grova missförstånd, d.v.s att hett temperament är något att vara glad för, är något som förmedlats via filmer med snygga, arga latina chicas. Ni vet, ettriga tjejer som får utbrott och stormar ut ur rummet och slänger en talrik i väggen, för att i nästa scen vara en älskvärd och gullig tjej.

Precis som det mesta i filmens värld är detta beteende önskbart i endast i filmens värld. Något som kan verka hett för senorita Lopez i nån skum Almodovar-film blir helt enkelt inte lika bra när det utförs av en bakfull Sussi i Bandhagen som gråtskriker att du förstör hennes liv och att du borde dö innan nästa gryning för att du råkat fråga hur hon mår vid fel tillfälle.

Hett temperament är i mina ögon enbart något som är väldigt jobbigt att vara i närheten av. Lite som att sitta bredvid någon som kräks på bussen. Det är inte hett och passionerat. Så alla ni arga killar och tjejer där ute: calm the fuck down!

Den rätte för Rosing

Ok, det här med Linda Rosing har jag aldrig riktigt förstått. Jag känner faktiskt ingen som är mindre intressant än Linda, och då har jag ändå träffat en del ointressanta människor i mina dagar. Jag zappade förbi ”Den rätte för Rosing” och önskade för första gången att ”Unika Partiet” hade kommit in i riksdagen. Det hade utan tvekan varit roligare att se Linda Rosing debattera skattereformer med Fredrik Reinfeldt inför hela svenska folket än att se henne dejta ett gäng semiretarderade herrar. Jag kan också känna att det var ett misstag av henne att inte satsa på att göra porr för mobilen för det där spanska erotikföretaget. Det är ju trots allt rätt coolt det här med nya medier Har jag hört.

Problemet med ”Den rätte för Rosing” är att de har kombinerat ett jävligt slätstruket koncept med en helt och hållet intetsägande människa. Eftersom det förmodligen inte går att göra Linda speciellt intressant som person, så måste man få henne att göra lite crazy grejer istället.

Här är mina förslag:

Rosing kräks på barn
Rosing läser alla Franz Kafkas böcker på fyllan.
Rosing dricker bensin
Rosing låter sig ätas av kannibal
Rosing startar ett läxläsningscenter i Sydyemen
Rosing lyfter vikter med könet
Rosing invaderar Polen

Ska skissa på dessa och skicka till Strix!

Ett brev till Tele2

Hej Tele2

Jag har nu sett er reklam med fåret ca 6000 gånger. Jag blir lika förbannad varje gång. Jag vet inte vilken reklambyrå ni använt för att ta fram denna reklam, men jag kan ge er rådet att byta på en gång. Reklamen är inte bra. Den är dålig. Den är fruktansvärt dålig. Den får mig att vilja lämna Sverige och starta ett nytt liv någon annanstans.

Jag gissar att de som brainstormat fram temat för den här reklamen tänkte ”ah shit den där reklamen där vi använde en dvärg och en lång kille och gjorde en ordvits på ordet/namnet Bill funkade ju skitbra. Om vi bara kan hitta ett nytt ord som vi kan leka med så är framgången given!!”

Jag ser tre möjliga scenarion för hur denna reklam kan ha passerat alla kritiska ögon på Tele2 utan att stoppas.

1. Ni vet inte att cheap och sheep uttalas på olika sätt. Om detta är sant är det otroligt olyckligt för er eftersom ni då signalerar okunnighet till alla kunder och konkurrenter.

2. Ni vet att cheap och sheep uttalas olika men tror att den irritation som uppstår bland dem som tvingas se skiten bidrar till att de kommer ihåg er. Då kan jag bara säga: ja jag kommer ihåg er. Jag kommer ihåg att jag aldrig kommer köpa något från någon som producerar något så dåligt som er reklam. Är man dålig på ett område kan man lika gärna vara dålig på alla områden. Så resonerar i alla fall jag.

3. Ni vet att cheap och sheep uttalas olika men ni hoppas att folk inte märker något. Då vill jag säga: svenskar må vara mycket sämre på engelska än vad vi tror, men är inte detta att dumförklara en hel befolkning? Dessutom; var sjutton finns er ansvarskänsla? Tänk om lilla Frida 12 år tror att cheap och sheep är samma sak och skriver ”the cheap is on the meadow” på sitt engelskprov och får IG. Hon kommer då att få knäckt självförtroende och i värsta fall börja missbruka droger. Vill ni verkligen ha det på ert samvete?

Med irriterad hälsning

Fredrik

Relationer

Jag satt och pratade om relationer med min dubbelt så gamla kollega häromveckan. Han lade fram en väldigt intressant teori som gick ut på att de flesta killar misslyckas i sina förhållanden eftersom de lägger ribban alldeles för högt tidigt i relationen. Det normala är ju att man i inledningsskedet av ett förhållande försöker visa sig från sin allra bästa sida, i syfte att skapa intresse hos den andra personen. Min kollega menade att detta är en idiotisk strategi, eftersom det är omöjligt att klättra uppåt om man redan befinner sig på toppen. Det enda som kan hända efter det är att man gradvis sjunker i den andra personens ögon. Han menade kort och gott att det är korkat att spela alla sina bästa kort på en gång.

Min kollega förklarade vidare att de flesta kvinnor har ett inneboende begär att förändra sina män. Detta går inte att komma runt tydligen. Så är det bara. Barbara Streisand uttryckte det ganska träffande ”en kvinna ägnar de första 30 åren av ett förhållande åt att förändra sin man, och de resterande 30 åt att förbanna honom för att han inte är samma man hon en gång gifte sig med”.

Nyckeln är då således för männen att medvetet lämna utrymme i början av relationen för 30 års förändring. Man måste alltså börja på botten, och hitta en balans där hon får tillfredställelsen av att förändra honom, samtidigt som han inte upplever förändringen som alltför smärtsam. Man skulle kunna likna det vid att Slash skulle gå och ta gitarrlektioner och låtsas som att han aldrig spelat gitarr tidigare, och sedan gradvis låtsas lära sig.

Huruvida denna teori stämmer eller inte har jag ingen aning om. Om den skulle stämma så kan man ju i alla fall konstatera att kvinnor sitter på ett oerhört osympatiskt karaktärsdrag. Hur trevligt är det egentligen att ge sig själv mandat att ändra på en annan människa. Det är ju som att säga att man är bättre än den person man försöker ändra på. Män å andra sidan är ju kompletta idioter om de faller för detta.

Om min kollega nu skulle ha rätt, så tycker jag att det verkar skitsvårt att inleda ett långvarigt förhållande överhuvudtaget. Hur fan visar man sig från sin sämsta sida samtidigt som man skapar intresse? Ska jag skita i att skaka hand med hennes föräldrar första gången jag träffar dem i hopp om att hon ska jubla fem år senare när jag faktiskt tilltalar dem vid enstaka tillfällen? Ska jag urinera i duschen och tro att jag kan få henne att gråta glädjetårar när hon lyckats potträna mig vid 47 års ålder? Ska jag bjuda på varmkorv på vår första date?

Life I tell you..it’s fucking complicated!

A disturbing childhood memory

När jag gick i låg- och mellanstadiet hade vi något som hette ”Bokens vecka” i skolan. I praktiken innebar det att en homosexuell sagoberättare som hette Alf kom och trollband oss genom att berätta sagor med samma passion som när Bengt Fritjofsson pratar om precis lagom mogna vindruvor under ett samlag.

Ett annat intressant inslag under ”Bokens vecka” var att alla ungar skulle skriva dikter. Vartenda barn på skolan var tvunget att lämna in en dikt, och de bästa från varje klass blev publicerade i något slag häfte. Jag lyckades få mina verk publicerade vid två tillfällen. Den mest minnesvärda gången var när jag skrev en dikt om min kanin Ronja (som vi senare upptäckte var en kille, men skitsamma). Under stora delar av dikten beskrev jag ingående min kanins avföring. Ironiskt nog var det just Ronjas avföring som skulle komma att bli hennes/hans död. Och jag var till stora delar skyldig till detta. Jag matade Ronja med för mycket maskrosblad och det lilla djuret utvecklade sådan kraftig diarré att han/hon dog. Detta missöde har alltid varit en fläck på mitt samvete, men jag tröstar mig med att jag åtminstone förevigade Ronjas pluttbajs i en dikt som var bra nog att stå sig i den stenhårda konkurrens som rådde bland skolans åttaåringar.

Anledningen till att jag väljer att skriva om mina och mina vänners poetiska ansträngningar från denna tidsperiod är det till slut utvecklades till en ganska obekväm och märklig situation som man kan dra lärdom av.

Hetsen att bli publicerad började trigga barnen till att sväva längre och längre från sanningen i sina dikter. Det ska också nämnas att vid denna tidpunkt kom det väldigt många flyktingar till vår skola till följd av kriget mellan Iran och Irak. De stackars flyktingbarnen skrev vackra fredsdikter och beklagade sig över hur man släppte bomber över deras hemländer. Ett väldigt förståligt och terapeutiskt sätt att angripa diktskrivaruppgiften tycker jag. Dikter blir ju trots allt mer autentiska om det finns någon slags verklighetsanknytning. Det som hände sen var att alla krig-och fredsdikter blev publicerade. En konsekvens av detta var att även de svenska barnen började skriva krigsdikter. Jag satt och bläddrade igenom ett av dessa häften för inte så längesedan och började asgarva när jag läste en dikt som Andreas Johansson i klass 4a skrivit. ”De bombar mitt hemland. Svalorna flyger inte längre. För de är döda”.

Dumma dumma Andreas Johansson! Var fan fanns din konstnärliga integritet?! Hade du verkligen ingen skam i kroppen? Har du fortsatt skriva krigsdikter i vuxen ålder? Har du fått ligga med tjejer för att du berättat om hur du överlevt de hemska krigen på 80-talet?

Det sjukaste var dock när en tjej i min klass valde att skriva en dikt om sin döde bror. En väldigt vacker dikt som beskrev hur hennes bror blivit bortryckt från henne i en alltför tidig ålder. Vår fröken tyckte dikten var så bra att hon tvingade det lilla flickebarnet att läsa upp dikten högt på ett föräldramöte. Samtliga föräldrar satt med gråten i halsen och gick sedan fram till tjejens föräldrar och beklagade så mycket. Hennes föräldrar skruvade då lite generat på sig och erkände att de minsann aldrig haft någon son och att allt som sagts av deras dotter var ren och skär lögn.

Detta kapitel i mitt liv fick mig att inse att barn inte på något sätt drar sig för att ljuga för att uppnå berömmelse. Denna insikt har gett mig idéer om hur jag ska kunna förverkliga myten om mig själv genom mina barn när det är dags för dem att ha bokens vecka. Mina barn ska få skriva dikter om hur deras far växte upp på gatan med svår psoriasis och en volleyboll som enda sällskap. Hur han mot alla odds skickade in en teckning till lilla sportspegeln och vann en t-shirt. Hur han på egen hand mäklade fred mellan Israel och Palestina. Hur han blev respekterad av alla djur och människor som mötte honom.

Jag längtar..

Gud är en konstig jävel!

Jag sitter och tittar på Postkodlotteriet. Denna vecka har de haft den goda smaken att låta Markoolio uppträda live. Då slår det mig att för en gångs skull har upphovsmannen till ”Jantelagen” fått vatten på sin kvarn. Låt mig säga direkt till dig Markoolio: Du ska fan inte tro att du är något!! Du har den minst välförtjänta musikerförmögenheten i världshistorien! Du är så talanglös att mina tänder lossnar. Du är en sämre musiker än Adolf Hitler var fredsmäklare. Jag skulle hellre skaffa barn med min syster än sätta din skiva i min skivspelare. Du är säkert en jättetrevlig person och allt det där, men herregud! Det finns vanliga jobb som faktiskt är helt ok som du skulle kunna söka istället för att sitta förpesta världen med dina alster. Du skulle kunna bli ekonomiassistent, account manager, hunduppfödare, socialtjänsthandläggare, bödel, marinbiolog, kamratstöd, vaktis, kassör, hästterapeut, breväbrare, men förfaaan INTE MUSIKER!

Jag sitter och tänker att Gud har ett härligt sinne för ironi. Tänk på all talang som finns där ute som får ställa sig åt sidan för att ge utrymme för Markoolio.

Min favoritmusiker, alla kategorier, är Nick Drake. Han skrev de vackraste melodierna någonsin och sjöng dem med sådan känsla att tiden stannar när man lyssnar på hans låtar. Nick Drake var djupt deprimerad och dog blott 26 år gammal 1974. Tyvärr hann han aldrig uppleva sitt eget genombrott. Den första av hans tre skivor, Five leaves left, såldes i blygsamma 5000 ex. Vid inspelningen av hans sista skiva, Pink Moon, var han enligt uppgift så deprimerad att han var tvungen att sitta vänd mot väggen i studion för att slippa se människor. Idag räknas han som en av England mest inflytelserika musiker någonsin och hans skivor spelas i varenda studentkorridor i Sverige.

Är detta verkligen rättvist. Ska Markoolio få uppträda på Postkodlotteriet medan Nick Drake fick sitta och stirra in i studioväggen. Är Gud alltid så här elak?