Temperament

Jag hör ganska ofta människor lyfta fram sitt heta temperament som en positiv egenskap. Detta är för mig helt obegripligt. Hur i hela världen kan det vara en tillgång i något scenario över huvudtaget? I mina ögon är hett temperament enbart förknippat med ilska. Jag gissar att folk som skyltar med det faktum att de har lätt att ilskna till förknippar detta med någon sorts passion, men för mig vittnar det mer om en defekt i hjärnan.

Jag tror att detta grova missförstånd, d.v.s att hett temperament är något att vara glad för, är något som förmedlats via filmer med snygga, arga latina chicas. Ni vet, ettriga tjejer som får utbrott och stormar ut ur rummet och slänger en talrik i väggen, för att i nästa scen vara en älskvärd och gullig tjej.

Precis som det mesta i filmens värld är detta beteende önskbart i endast i filmens värld. Något som kan verka hett för senorita Lopez i nån skum Almodovar-film blir helt enkelt inte lika bra när det utförs av en bakfull Sussi i Bandhagen som gråtskriker att du förstör hennes liv och att du borde dö innan nästa gryning för att du råkat fråga hur hon mår vid fel tillfälle.

Hett temperament är i mina ögon enbart något som är väldigt jobbigt att vara i närheten av. Lite som att sitta bredvid någon som kräks på bussen. Det är inte hett och passionerat. Så alla ni arga killar och tjejer där ute: calm the fuck down!