Hej Tele2
Jag har nu sett er reklam med fåret ca 6000 gånger. Jag blir lika förbannad varje gång. Jag vet inte vilken reklambyrå ni använt för att ta fram denna reklam, men jag kan ge er rådet att byta på en gång. Reklamen är inte bra. Den är dålig. Den är fruktansvärt dålig. Den får mig att vilja lämna Sverige och starta ett nytt liv någon annanstans.
Jag gissar att de som brainstormat fram temat för den här reklamen tänkte ”ah shit den där reklamen där vi använde en dvärg och en lång kille och gjorde en ordvits på ordet/namnet Bill funkade ju skitbra. Om vi bara kan hitta ett nytt ord som vi kan leka med så är framgången given!!”
Jag ser tre möjliga scenarion för hur denna reklam kan ha passerat alla kritiska ögon på Tele2 utan att stoppas.
1. Ni vet inte att cheap och sheep uttalas på olika sätt. Om detta är sant är det otroligt olyckligt för er eftersom ni då signalerar okunnighet till alla kunder och konkurrenter.
2. Ni vet att cheap och sheep uttalas olika men tror att den irritation som uppstår bland dem som tvingas se skiten bidrar till att de kommer ihåg er. Då kan jag bara säga: ja jag kommer ihåg er. Jag kommer ihåg att jag aldrig kommer köpa något från någon som producerar något så dåligt som er reklam. Är man dålig på ett område kan man lika gärna vara dålig på alla områden. Så resonerar i alla fall jag.
3. Ni vet att cheap och sheep uttalas olika men ni hoppas att folk inte märker något. Då vill jag säga: svenskar må vara mycket sämre på engelska än vad vi tror, men är inte detta att dumförklara en hel befolkning? Dessutom; var sjutton finns er ansvarskänsla? Tänk om lilla Frida 12 år tror att cheap och sheep är samma sak och skriver ”the cheap is on the meadow” på sitt engelskprov och får IG. Hon kommer då att få knäckt självförtroende och i värsta fall börja missbruka droger. Vill ni verkligen ha det på ert samvete?
Med irriterad hälsning
Fredrik
tisdag 24 februari 2009
Relationer
Jag satt och pratade om relationer med min dubbelt så gamla kollega häromveckan. Han lade fram en väldigt intressant teori som gick ut på att de flesta killar misslyckas i sina förhållanden eftersom de lägger ribban alldeles för högt tidigt i relationen. Det normala är ju att man i inledningsskedet av ett förhållande försöker visa sig från sin allra bästa sida, i syfte att skapa intresse hos den andra personen. Min kollega menade att detta är en idiotisk strategi, eftersom det är omöjligt att klättra uppåt om man redan befinner sig på toppen. Det enda som kan hända efter det är att man gradvis sjunker i den andra personens ögon. Han menade kort och gott att det är korkat att spela alla sina bästa kort på en gång.
Min kollega förklarade vidare att de flesta kvinnor har ett inneboende begär att förändra sina män. Detta går inte att komma runt tydligen. Så är det bara. Barbara Streisand uttryckte det ganska träffande ”en kvinna ägnar de första 30 åren av ett förhållande åt att förändra sin man, och de resterande 30 åt att förbanna honom för att han inte är samma man hon en gång gifte sig med”.
Nyckeln är då således för männen att medvetet lämna utrymme i början av relationen för 30 års förändring. Man måste alltså börja på botten, och hitta en balans där hon får tillfredställelsen av att förändra honom, samtidigt som han inte upplever förändringen som alltför smärtsam. Man skulle kunna likna det vid att Slash skulle gå och ta gitarrlektioner och låtsas som att han aldrig spelat gitarr tidigare, och sedan gradvis låtsas lära sig.
Huruvida denna teori stämmer eller inte har jag ingen aning om. Om den skulle stämma så kan man ju i alla fall konstatera att kvinnor sitter på ett oerhört osympatiskt karaktärsdrag. Hur trevligt är det egentligen att ge sig själv mandat att ändra på en annan människa. Det är ju som att säga att man är bättre än den person man försöker ändra på. Män å andra sidan är ju kompletta idioter om de faller för detta.
Om min kollega nu skulle ha rätt, så tycker jag att det verkar skitsvårt att inleda ett långvarigt förhållande överhuvudtaget. Hur fan visar man sig från sin sämsta sida samtidigt som man skapar intresse? Ska jag skita i att skaka hand med hennes föräldrar första gången jag träffar dem i hopp om att hon ska jubla fem år senare när jag faktiskt tilltalar dem vid enstaka tillfällen? Ska jag urinera i duschen och tro att jag kan få henne att gråta glädjetårar när hon lyckats potträna mig vid 47 års ålder? Ska jag bjuda på varmkorv på vår första date?
Life I tell you..it’s fucking complicated!
Min kollega förklarade vidare att de flesta kvinnor har ett inneboende begär att förändra sina män. Detta går inte att komma runt tydligen. Så är det bara. Barbara Streisand uttryckte det ganska träffande ”en kvinna ägnar de första 30 åren av ett förhållande åt att förändra sin man, och de resterande 30 åt att förbanna honom för att han inte är samma man hon en gång gifte sig med”.
Nyckeln är då således för männen att medvetet lämna utrymme i början av relationen för 30 års förändring. Man måste alltså börja på botten, och hitta en balans där hon får tillfredställelsen av att förändra honom, samtidigt som han inte upplever förändringen som alltför smärtsam. Man skulle kunna likna det vid att Slash skulle gå och ta gitarrlektioner och låtsas som att han aldrig spelat gitarr tidigare, och sedan gradvis låtsas lära sig.
Huruvida denna teori stämmer eller inte har jag ingen aning om. Om den skulle stämma så kan man ju i alla fall konstatera att kvinnor sitter på ett oerhört osympatiskt karaktärsdrag. Hur trevligt är det egentligen att ge sig själv mandat att ändra på en annan människa. Det är ju som att säga att man är bättre än den person man försöker ändra på. Män å andra sidan är ju kompletta idioter om de faller för detta.
Om min kollega nu skulle ha rätt, så tycker jag att det verkar skitsvårt att inleda ett långvarigt förhållande överhuvudtaget. Hur fan visar man sig från sin sämsta sida samtidigt som man skapar intresse? Ska jag skita i att skaka hand med hennes föräldrar första gången jag träffar dem i hopp om att hon ska jubla fem år senare när jag faktiskt tilltalar dem vid enstaka tillfällen? Ska jag urinera i duschen och tro att jag kan få henne att gråta glädjetårar när hon lyckats potträna mig vid 47 års ålder? Ska jag bjuda på varmkorv på vår första date?
Life I tell you..it’s fucking complicated!
onsdag 4 februari 2009
A disturbing childhood memory
När jag gick i låg- och mellanstadiet hade vi något som hette ”Bokens vecka” i skolan. I praktiken innebar det att en homosexuell sagoberättare som hette Alf kom och trollband oss genom att berätta sagor med samma passion som när Bengt Fritjofsson pratar om precis lagom mogna vindruvor under ett samlag.
Ett annat intressant inslag under ”Bokens vecka” var att alla ungar skulle skriva dikter. Vartenda barn på skolan var tvunget att lämna in en dikt, och de bästa från varje klass blev publicerade i något slag häfte. Jag lyckades få mina verk publicerade vid två tillfällen. Den mest minnesvärda gången var när jag skrev en dikt om min kanin Ronja (som vi senare upptäckte var en kille, men skitsamma). Under stora delar av dikten beskrev jag ingående min kanins avföring. Ironiskt nog var det just Ronjas avföring som skulle komma att bli hennes/hans död. Och jag var till stora delar skyldig till detta. Jag matade Ronja med för mycket maskrosblad och det lilla djuret utvecklade sådan kraftig diarré att han/hon dog. Detta missöde har alltid varit en fläck på mitt samvete, men jag tröstar mig med att jag åtminstone förevigade Ronjas pluttbajs i en dikt som var bra nog att stå sig i den stenhårda konkurrens som rådde bland skolans åttaåringar.
Anledningen till att jag väljer att skriva om mina och mina vänners poetiska ansträngningar från denna tidsperiod är det till slut utvecklades till en ganska obekväm och märklig situation som man kan dra lärdom av.
Hetsen att bli publicerad började trigga barnen till att sväva längre och längre från sanningen i sina dikter. Det ska också nämnas att vid denna tidpunkt kom det väldigt många flyktingar till vår skola till följd av kriget mellan Iran och Irak. De stackars flyktingbarnen skrev vackra fredsdikter och beklagade sig över hur man släppte bomber över deras hemländer. Ett väldigt förståligt och terapeutiskt sätt att angripa diktskrivaruppgiften tycker jag. Dikter blir ju trots allt mer autentiska om det finns någon slags verklighetsanknytning. Det som hände sen var att alla krig-och fredsdikter blev publicerade. En konsekvens av detta var att även de svenska barnen började skriva krigsdikter. Jag satt och bläddrade igenom ett av dessa häften för inte så längesedan och började asgarva när jag läste en dikt som Andreas Johansson i klass 4a skrivit. ”De bombar mitt hemland. Svalorna flyger inte längre. För de är döda”.
Dumma dumma Andreas Johansson! Var fan fanns din konstnärliga integritet?! Hade du verkligen ingen skam i kroppen? Har du fortsatt skriva krigsdikter i vuxen ålder? Har du fått ligga med tjejer för att du berättat om hur du överlevt de hemska krigen på 80-talet?
Det sjukaste var dock när en tjej i min klass valde att skriva en dikt om sin döde bror. En väldigt vacker dikt som beskrev hur hennes bror blivit bortryckt från henne i en alltför tidig ålder. Vår fröken tyckte dikten var så bra att hon tvingade det lilla flickebarnet att läsa upp dikten högt på ett föräldramöte. Samtliga föräldrar satt med gråten i halsen och gick sedan fram till tjejens föräldrar och beklagade så mycket. Hennes föräldrar skruvade då lite generat på sig och erkände att de minsann aldrig haft någon son och att allt som sagts av deras dotter var ren och skär lögn.
Detta kapitel i mitt liv fick mig att inse att barn inte på något sätt drar sig för att ljuga för att uppnå berömmelse. Denna insikt har gett mig idéer om hur jag ska kunna förverkliga myten om mig själv genom mina barn när det är dags för dem att ha bokens vecka. Mina barn ska få skriva dikter om hur deras far växte upp på gatan med svår psoriasis och en volleyboll som enda sällskap. Hur han mot alla odds skickade in en teckning till lilla sportspegeln och vann en t-shirt. Hur han på egen hand mäklade fred mellan Israel och Palestina. Hur han blev respekterad av alla djur och människor som mötte honom.
Jag längtar..
Ett annat intressant inslag under ”Bokens vecka” var att alla ungar skulle skriva dikter. Vartenda barn på skolan var tvunget att lämna in en dikt, och de bästa från varje klass blev publicerade i något slag häfte. Jag lyckades få mina verk publicerade vid två tillfällen. Den mest minnesvärda gången var när jag skrev en dikt om min kanin Ronja (som vi senare upptäckte var en kille, men skitsamma). Under stora delar av dikten beskrev jag ingående min kanins avföring. Ironiskt nog var det just Ronjas avföring som skulle komma att bli hennes/hans död. Och jag var till stora delar skyldig till detta. Jag matade Ronja med för mycket maskrosblad och det lilla djuret utvecklade sådan kraftig diarré att han/hon dog. Detta missöde har alltid varit en fläck på mitt samvete, men jag tröstar mig med att jag åtminstone förevigade Ronjas pluttbajs i en dikt som var bra nog att stå sig i den stenhårda konkurrens som rådde bland skolans åttaåringar.
Anledningen till att jag väljer att skriva om mina och mina vänners poetiska ansträngningar från denna tidsperiod är det till slut utvecklades till en ganska obekväm och märklig situation som man kan dra lärdom av.
Hetsen att bli publicerad började trigga barnen till att sväva längre och längre från sanningen i sina dikter. Det ska också nämnas att vid denna tidpunkt kom det väldigt många flyktingar till vår skola till följd av kriget mellan Iran och Irak. De stackars flyktingbarnen skrev vackra fredsdikter och beklagade sig över hur man släppte bomber över deras hemländer. Ett väldigt förståligt och terapeutiskt sätt att angripa diktskrivaruppgiften tycker jag. Dikter blir ju trots allt mer autentiska om det finns någon slags verklighetsanknytning. Det som hände sen var att alla krig-och fredsdikter blev publicerade. En konsekvens av detta var att även de svenska barnen började skriva krigsdikter. Jag satt och bläddrade igenom ett av dessa häften för inte så längesedan och började asgarva när jag läste en dikt som Andreas Johansson i klass 4a skrivit. ”De bombar mitt hemland. Svalorna flyger inte längre. För de är döda”.
Dumma dumma Andreas Johansson! Var fan fanns din konstnärliga integritet?! Hade du verkligen ingen skam i kroppen? Har du fortsatt skriva krigsdikter i vuxen ålder? Har du fått ligga med tjejer för att du berättat om hur du överlevt de hemska krigen på 80-talet?
Det sjukaste var dock när en tjej i min klass valde att skriva en dikt om sin döde bror. En väldigt vacker dikt som beskrev hur hennes bror blivit bortryckt från henne i en alltför tidig ålder. Vår fröken tyckte dikten var så bra att hon tvingade det lilla flickebarnet att läsa upp dikten högt på ett föräldramöte. Samtliga föräldrar satt med gråten i halsen och gick sedan fram till tjejens föräldrar och beklagade så mycket. Hennes föräldrar skruvade då lite generat på sig och erkände att de minsann aldrig haft någon son och att allt som sagts av deras dotter var ren och skär lögn.
Detta kapitel i mitt liv fick mig att inse att barn inte på något sätt drar sig för att ljuga för att uppnå berömmelse. Denna insikt har gett mig idéer om hur jag ska kunna förverkliga myten om mig själv genom mina barn när det är dags för dem att ha bokens vecka. Mina barn ska få skriva dikter om hur deras far växte upp på gatan med svår psoriasis och en volleyboll som enda sällskap. Hur han mot alla odds skickade in en teckning till lilla sportspegeln och vann en t-shirt. Hur han på egen hand mäklade fred mellan Israel och Palestina. Hur han blev respekterad av alla djur och människor som mötte honom.
Jag längtar..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
