Relationer

Jag satt och pratade om relationer med min dubbelt så gamla kollega häromveckan. Han lade fram en väldigt intressant teori som gick ut på att de flesta killar misslyckas i sina förhållanden eftersom de lägger ribban alldeles för högt tidigt i relationen. Det normala är ju att man i inledningsskedet av ett förhållande försöker visa sig från sin allra bästa sida, i syfte att skapa intresse hos den andra personen. Min kollega menade att detta är en idiotisk strategi, eftersom det är omöjligt att klättra uppåt om man redan befinner sig på toppen. Det enda som kan hända efter det är att man gradvis sjunker i den andra personens ögon. Han menade kort och gott att det är korkat att spela alla sina bästa kort på en gång.

Min kollega förklarade vidare att de flesta kvinnor har ett inneboende begär att förändra sina män. Detta går inte att komma runt tydligen. Så är det bara. Barbara Streisand uttryckte det ganska träffande ”en kvinna ägnar de första 30 åren av ett förhållande åt att förändra sin man, och de resterande 30 åt att förbanna honom för att han inte är samma man hon en gång gifte sig med”.

Nyckeln är då således för männen att medvetet lämna utrymme i början av relationen för 30 års förändring. Man måste alltså börja på botten, och hitta en balans där hon får tillfredställelsen av att förändra honom, samtidigt som han inte upplever förändringen som alltför smärtsam. Man skulle kunna likna det vid att Slash skulle gå och ta gitarrlektioner och låtsas som att han aldrig spelat gitarr tidigare, och sedan gradvis låtsas lära sig.

Huruvida denna teori stämmer eller inte har jag ingen aning om. Om den skulle stämma så kan man ju i alla fall konstatera att kvinnor sitter på ett oerhört osympatiskt karaktärsdrag. Hur trevligt är det egentligen att ge sig själv mandat att ändra på en annan människa. Det är ju som att säga att man är bättre än den person man försöker ändra på. Män å andra sidan är ju kompletta idioter om de faller för detta.

Om min kollega nu skulle ha rätt, så tycker jag att det verkar skitsvårt att inleda ett långvarigt förhållande överhuvudtaget. Hur fan visar man sig från sin sämsta sida samtidigt som man skapar intresse? Ska jag skita i att skaka hand med hennes föräldrar första gången jag träffar dem i hopp om att hon ska jubla fem år senare när jag faktiskt tilltalar dem vid enstaka tillfällen? Ska jag urinera i duschen och tro att jag kan få henne att gråta glädjetårar när hon lyckats potträna mig vid 47 års ålder? Ska jag bjuda på varmkorv på vår första date?

Life I tell you..it’s fucking complicated!