Gammal-tant-i-kassan-Index

I förmiddags var jag på mataffären ”Matpressen” efter ett tandläkarbesök. Jag råkade då ut för något som blev grunden för en, i allra högsta grad, vetenskaplig undersökning.

När jag skulle betala hade Matpressen två kassor öppna. I den ena kön stod ett ungt par som höll på att storhandla inför en fest och hade en hel kundvagn full med godsaker. I den andra kön stod två gamla tanter. Den ena tanten hade ett typiskt ”gammal-tant-plåster” på högerhanden. Jag fick panik när jag såg dessa två köer och drabbades av extrem beslutsångest.

Men istället för att lägga mig ned på golvet och gråta okontrollerat, bestämde jag mig för att göra en empirisk studie av hur många vanliga kunder en gammal tant motsvarar i ren kötid.

I min studie gjorde jag antagandet att en fullastad kundvagn motsvarar ungefär fyra vanliga kunder.

Den första tanten hade ca 8-10 klassiska tantvaror. Kiwifrukt, ett litet paket Arlamjölk, Mentos, Bridgeblandning etc. Betalningsprocessen fortlöpte ganska smärtfritt fram till dess att hon började gräva i sin börs efter gamla mynt. I vanliga fall hade jag fått spel, men denna gång blev jag glad eftersom hon agerade precis som gamla tanter brukar göra i affären, och således blev min undersökning mer trovärdig. När den första tanten hade passerat hade ca 80 % av den fulla kundvagnen registrerats i den andra kassan.

När det var dags för den andra tanten, hon med plåstret, tog det otroligt mycket längre tid. Hon stod i cirka två minuter och tjafsade med den bittra kassörskan om en utgången rabattkupong. Återigen en klockren bekräftelse av tant-i-kassan-sterotypen. När den andra tanten hade betalat, och det var min tur att betala, hade paret med den fullastade vagnen varit ute ur butiken i två minuter.

Summan av kardemumman är alltså att två tanter motsvarar fem till sex vanliga kunder i en kassakö. Detta kan vara värt att tänka på när man står där och ska välja.

Jag tog mig friheten att ta fram ett eget tant-i-kassan-index.

Tant som står och letar mynt – 2,3 vanliga kunder
Tant som försöker använda utgången rabattkupong – 2,6 vanliga kunder
Tant som betalar med rabattkupong, men som har tagit fel vara och bråkar med kassören/kassörskan om detta i 6 minuter – 5 vanliga kunder
Tant som vill prata – 2 vanliga kunder
Tant från öststat – 1, 5 vanlig kund
Tant med betalkort som glömt kod – 3 vanliga kunder
Tant som ser sur ut – 2,3 vanliga kunder

Jag älskar gamla tanter och är inte sur på dem för att de tar längre tid på sig. Jag vill med denna studie sprida ett budskap och öka förståelse bland människor, som kanske kan leda till att tanter och folk lär sig leva i harmoni med varandra.

En uppmaning till Annika

När jag kom hem från jobbet en kväll i förra veckan satte jag på Tv4 och hamnade mitt i tv-programmet Lotto, med Annika Duckmark (hon som en gång i tiden vann Fröken Sverige och sedan trotsade all logik genom att gifta sig med Thomas Brolin). Annika Duckmark har varit programledare för Lotto i ganska många år nu om jag inte minns fel. När jag satt och tittade på hur Annika presenterade de små bollarna med siffror på, började jag fundera på om Annika verkligen är lycklig i det hon gör. Jag menar, Lotto är ju någonting som skänker glädje till en del människor, i alla fall de människor som vinner pengar, men jag undrar om Annika någonsin får någon uppskattning för det hon gör. Kommer producenterna någonsin fram till Annika efter en sändning och high-fivar henne och säger ”shit vad bra du sa ’boll nummer sju’ ikväll”? Fixar Thomas någonsin till en romantisk middag för henne när hon kommer hem från Lottodragningen och säger ”Gud Ankan jag har aldrig sett dig så glödhet som du var idag! Du gjorde lottospel till en enda lång orgasm för mig! Skål för oss!”

Vad är det egentligen som gör människor lyckliga på jobbet? De flesta brukar svara ”ansvar”, ”bekräftelse” eller ”personlig utveckling”.
Hur långt har Annika kommit sedan första dagen på Lotto? Har hon fått utökat ansvar? Får hon hjälpa till att tvätta bollarna mellan programmen? Får hon låna med sig bollarna hem ibland och visa upp för folk som vill se?

Jag skulle vilja uppmuntra Annika att söka ett nytt jobb. Är verkligen den tristess som Lotto onekligen måste innebära ett rimligt pris att betala för att vara i den yttersta kanten av vad vi kallar ”medievärlden”. Kom igen Annika. Du är bättre än så här. Gör något som gör dig lycklig på riktigt!