A disturbing childhood memory

När jag gick i låg- och mellanstadiet hade vi något som hette ”Bokens vecka” i skolan. I praktiken innebar det att en homosexuell sagoberättare som hette Alf kom och trollband oss genom att berätta sagor med samma passion som när Bengt Fritjofsson pratar om precis lagom mogna vindruvor under ett samlag.

Ett annat intressant inslag under ”Bokens vecka” var att alla ungar skulle skriva dikter. Vartenda barn på skolan var tvunget att lämna in en dikt, och de bästa från varje klass blev publicerade i något slag häfte. Jag lyckades få mina verk publicerade vid två tillfällen. Den mest minnesvärda gången var när jag skrev en dikt om min kanin Ronja (som vi senare upptäckte var en kille, men skitsamma). Under stora delar av dikten beskrev jag ingående min kanins avföring. Ironiskt nog var det just Ronjas avföring som skulle komma att bli hennes/hans död. Och jag var till stora delar skyldig till detta. Jag matade Ronja med för mycket maskrosblad och det lilla djuret utvecklade sådan kraftig diarré att han/hon dog. Detta missöde har alltid varit en fläck på mitt samvete, men jag tröstar mig med att jag åtminstone förevigade Ronjas pluttbajs i en dikt som var bra nog att stå sig i den stenhårda konkurrens som rådde bland skolans åttaåringar.

Anledningen till att jag väljer att skriva om mina och mina vänners poetiska ansträngningar från denna tidsperiod är det till slut utvecklades till en ganska obekväm och märklig situation som man kan dra lärdom av.

Hetsen att bli publicerad började trigga barnen till att sväva längre och längre från sanningen i sina dikter. Det ska också nämnas att vid denna tidpunkt kom det väldigt många flyktingar till vår skola till följd av kriget mellan Iran och Irak. De stackars flyktingbarnen skrev vackra fredsdikter och beklagade sig över hur man släppte bomber över deras hemländer. Ett väldigt förståligt och terapeutiskt sätt att angripa diktskrivaruppgiften tycker jag. Dikter blir ju trots allt mer autentiska om det finns någon slags verklighetsanknytning. Det som hände sen var att alla krig-och fredsdikter blev publicerade. En konsekvens av detta var att även de svenska barnen började skriva krigsdikter. Jag satt och bläddrade igenom ett av dessa häften för inte så längesedan och började asgarva när jag läste en dikt som Andreas Johansson i klass 4a skrivit. ”De bombar mitt hemland. Svalorna flyger inte längre. För de är döda”.

Dumma dumma Andreas Johansson! Var fan fanns din konstnärliga integritet?! Hade du verkligen ingen skam i kroppen? Har du fortsatt skriva krigsdikter i vuxen ålder? Har du fått ligga med tjejer för att du berättat om hur du överlevt de hemska krigen på 80-talet?

Det sjukaste var dock när en tjej i min klass valde att skriva en dikt om sin döde bror. En väldigt vacker dikt som beskrev hur hennes bror blivit bortryckt från henne i en alltför tidig ålder. Vår fröken tyckte dikten var så bra att hon tvingade det lilla flickebarnet att läsa upp dikten högt på ett föräldramöte. Samtliga föräldrar satt med gråten i halsen och gick sedan fram till tjejens föräldrar och beklagade så mycket. Hennes föräldrar skruvade då lite generat på sig och erkände att de minsann aldrig haft någon son och att allt som sagts av deras dotter var ren och skär lögn.

Detta kapitel i mitt liv fick mig att inse att barn inte på något sätt drar sig för att ljuga för att uppnå berömmelse. Denna insikt har gett mig idéer om hur jag ska kunna förverkliga myten om mig själv genom mina barn när det är dags för dem att ha bokens vecka. Mina barn ska få skriva dikter om hur deras far växte upp på gatan med svår psoriasis och en volleyboll som enda sällskap. Hur han mot alla odds skickade in en teckning till lilla sportspegeln och vann en t-shirt. Hur han på egen hand mäklade fred mellan Israel och Palestina. Hur han blev respekterad av alla djur och människor som mötte honom.

Jag längtar..